söndag 8 december 2013

"Nu har jag fått det bekräftat.....jag är ensamast i världen.....!"

Som sagt nu är det bekräftat att jag är ensamast i världen. Att ha en liten udda hobby som jag att samla på allt som rör Mästarnas Mästare Georg Haupt. Visst många påstår sig att de vekligen gillar Georg Haupt, men hur i helskotta står det till när ingen ville köpa Uppsala Auktionskammares Poudreuse till skitpriset 500 000:- till 700 000:-. Något fel är det på vårat Bankväsende, vill jag låna samma summa till en bil så hade det inte varit något problem, inte heller till en båt, men nu när det gällde en möbel så var det tvärnit!

Stort tack till Uppsala Auktionskammare för visningen och allt material jag fått. Hoppas det är okej att jag lägger ut lite material ifrån Er på min blogg. Jag återkommer det vet Ni.

Poudreuse Högklassigt gustavianskt stockholmsarbete. Signerad på undersidan av schackbrädet ”fait par Georg Haupt Ebeniste du Roi à Stockholm”. Georg Haupt, verksam som kunglig hovschatullmakare och ämbetsmästare 1770‑1784. Fristående. Fanerad med mahogny, jakaranda, buxbom och björk. Tre lådor, uppfällbar spegel samt utdragbar skiva med bemålat schackbräde. Beslag och hjultrissor av mässing. L 81,5, B 47, H 77,5.     
  • An Important Swedish gustavian poudreuse, signed Georg Haupt.
  • Litteratur:
    John Böttiger, Kungl. hofschatullmakaren och ebenist en Georg Haupt: en studie till 1700-talets konstslöjdhistoria, Stockholm 1901.
    Marshall Lagerquist, Georg Haupt - Ébéniste du Roi, Nordiska museet 1979.
    Jämför poudreuse avbildad s. 216-217.
    Lars Ljungström, Georg Haupt – Gustav III:s hovschatullmakare, Stockholm 2006.
    Torsten Sylvén, Mästarnas möbler, Stockholm 1996.

    POUDREUSE
    Georg Haupt - Ebeniste du Roi à Stockholm

    Georg Haupt var utan konkurrens det svenska 1700-talets främste möbelsnickare och hans historia är väl känd från det att han föddes in i yrket, gesällvandrade till Paris och London, utnämndes till hovsnickare och återvände till Stockholm. Där utförde han ett skrivbord till Lovisa Ulrika som sitt mästerstycke samt säkrade sin ställning inom snickarämbetet genom att gifta sig med den framstående mästaren Christian Linnings dotter Anna Elisabet.

    Förutom att han utvecklade sin intarsiakonst till virtuositet, blev Haupt den snickare som mest varierade sin produktion och han introducerade flera nya modeller i den svenska möbelkonsten. I hans verkstad tillverkades byråar i olika storlekar, sekretärer i flera modeller samt små damarbetsbord och brickbord. Därtill kommer enstaka möbler som utfördes efter beställarnas specifika önskemål. Men modellrikedomen grundade sig inte bara i en krävande kundkrets, utan också i Haupts egna yrkesstolthet och genuina intresse för sitt arbete.

    Ett exklusivt toilettebord, en poudreuse, huvudsakligen utförd i mahogny kan just därför sägas vara nästan lika representativ för Haupt som en byrå med intarsia. När man tittar närmare på poudreusen upptäcker man dessutom flera drag som är typiska för alla Hauptmöbler: det skickliga underarbetet, användningen av olika sorters blindträ i olika delar av konstruktionen, smarta tekniska lösningar samt, på undersidan av sidolocken, hans favoritfaner flammig björk. En minst sagt ovanlig detalj är däremot det välbevarade schackbrädet målat på den utdragbara skivan under spegeln. På dess undersida har Haupt signerat med sepiabrunt ”fait par Georg Haupt Ebeniste du Roi à Stockholm”. Formuleringen ”fait par” kan översättas med ”tillverkad av” och brukar tolkas som att Haupt varit mer personligen engagerad i tillverkningen av dessa möbler, än de som han signerade ”fait chez Georg Haupt” – ”tillverkad hos...”.

    Haupt har med rätta blivit berömd för sin fina fanerläggning och skickligt lagda intarsia, och man har ansett att möbler med enklare mahognyfaner tillkommer sent i Haupts produktion. Men så kronologiskt enkelt är det inte. Parallellt med intarsiamöblerna tillverkade Haupt också möbler med mahognyfaner och ett minimum av inläggningar under så gott som hela sin karriär.

    Redan 1767, under tiden i Paris, utförde han ett skrivbord helt i mahogny för hertig Choiseul på slottet Chanteloup. Även i London fick Haupt använda sig av mahogny. Våren 1769 signerade han ett litet bord utfört för Sir William Chambers, kung Georg III:s svenskfödde arkitekt, efter dennes egen ritning. I bordet ingick mahogny – som lådträ! Till England hemförde handelskompanierna så stora mängder exotiskt virke att mahognyn inte alls var så dyr som i övriga Europa. Haupt tillverkade säkert flera mahognymöbler under sin relativt korta vistelse i London.

    På Kina Slott i Drottningholm finns ett antal nätta mahognymöbler utan motsvarigheter i svensk möbelkonst. De är uppenbart utförda med inspiration från engelska kineserimöbler, och går tillbaka på förlagor i Chambers bok Designs of Chinese Buildings, Furniture, Dresses... etc. En lockande och inte allt för långsökt tanke är att Kinas mahognymöbler utfördes av den nyutnämnde hovsnickaren Haupt, som nyligen kommit hem från London där han samarbetat med just Chambers.

    Det var troligen på beställarnas önskemål som Haupt utförde sina tidigare mahognymöbler, men för större möbler valdes nog ett enkelt mahognyfaner också av estetiska skäl. Det ritbord som Gustav III sitter vid i Pehr Hilleströms berömda målning från 1779, Lektyr på Drottningholm, står än idag på Drottningholms slott. Det är utfört nästan helt i mahogny i en höggustaviansk form med blindträ och tekniska detaljer som obestridligt utpekar Haupt som dess upphovsman. Ritbordets sparsmakat tunna ådror, inlagda så att de ger illusion av kannelyrer på sargen över benen, återfinns också på andra Hauptmöbler signerade så tidigt som 1775.

    Av bouppteckningen efter Haupts första hustru, Anna Elisabet som avled 1777, framgår att det då fanns flera stora ”stycken” mahogny i verkstaden. Samma år signerade Haupt den poudreuse som presenteras på sidorna 216-217 i Marshall Lagerquists bok ”Georg Haupt – Ebeniste du Roi”. Denna poudreuse, som länge stod på Wachtmeisters Christineholm i Södermanland, är till sin form i det närmaste identisk med auktionens och de är båda huvudsakligen fanerade med mahogny.

    Visserligen införde Haupt nya typer av möbler, men poudreuser hade tillverkats redan under rokokon av bland andra hans svärfar Christian Linning. De fanerade toiletteborden får ändå betraktas som exklusiva möbler. Betydligt vanligare var toilettebord bestående av ett enkelt träbord, väl dolt av en tunn vit duk ner till golvet samt en bordsspegel på skivan. Spegeln var mestadels draperad med vitt tyg som också användes för att skydda det ömtåliga och dyra spegelglaset från puder och damm.

    Inspirationen till såväl de enklare toiletteborden som de fanerade poudreuserna, kom naturligtvis från Frankrike. Sedan solkungen Ludvig XIV hade gått ur tiden 1715 fick den franska adeln större frihet att lämna det pompösa Versailles och installera sig i sina egna Parispalats och på sina egna lantslott. Man längtade efter ett intimare och bekvämare boende än det kungliga slottet hade erbjudit, och under åren runt 1720 lättades barocken upp i en stil som brukar kallas régence efter den omyndige Ludvig XV:s förmyndarregering, för att så småningom övergå i elegant Louis XV-stil, rokoko. Samtidigt utvecklades flera nya typer av möbler, inte minst för det behagliga livet i de privata gemaken.

    På Versailles hade hovets män fått närvara vid Ludvig XIV:s morgon- och kvällsbestyr, ceremonierna le lever och le coucher. Nu ville såväl män som kvinnor ta emot gäster på morgonen, samtidigt som de friserades, sminkades och pudrades av sin kammarbetjäning. Det ställde krav på representativa möbler även i privata kabinett, garderober och toiletterum. En efterfrågan som Paris kombinerade inredare, konst-och möbelhandlare, de så kallade marchand-merciers, i samarbete med de skickliga ebenisterna inte var sena att möta med toilettebord som senare kom att kallas coiffeuse eller poudreuse. Benämningarna har anknytning till morgontoilettens frisering respektive pudring, men någon egentlig skillnad i bordens utformning tycks inte föreligga.

    Gemensamt för toiletteborden är den uppfällbara spegeln i mitten, omgiven av fack och lådor med mer eller mindre sinnrika inredningar för förvaring av alla toiletteattiraljer. I mittpartiet återfinns ibland en utdragbar eller utfällbar skiva, på riktigt eleganta bord klädd med mjuk textil, avsedd som skrivunderlag, så att toilettebordet också fungerade som skrivbord. På auktionens poudreuse är skivan bemålad som ett schackbräde.


    Proveniens – ägarlängd

    Poudreusen av Georg Haupt är och var en mycket exklusiv möbel, en verklig ”statuspryl” som utan tvivel beställts direkt av hovschatullmakaren. Vem som gjorde det och vilka som därefter har ägt poudreusen är naturligtvis av stort intresse.

    I början av 1900-talet ägdes poudreusen av Ebba von Engeström, gift med Johan von Engeström och dotter till Johan Eketrä och hans hustru Stanislas Margareta, född Tersmeden. Utöver sin make Johan och sina föräldrar, ärvde Ebba också sina två systrar Ingeborg och Märta samt sin morbror Adolf, den siste patron Tersmeden på Ramnäs bruk i Västmanland.

    Familjen Tersmeden härstammar från Tyskland, där namnet skrevs tor Smede, som betyder ”vid Smedjan”. Det var ett passande namn då flera medlemmar i släkten kom att ägna sig åt bruksnäringen. I samband med Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751 adlades den förste Tersmeden, militären och bergsrådet Jacob d.ä., alltså Ebbas morfars farfars far. Liksom flertalet ”Tersmeder” har han omtalats som godhjärtad och mycket storvuxen. Om hans son, den kände amiralen Carl Tersmeden rimmade hovmannen och poeten Johan Oxenstierna ”Tersmeden, tjock och tung och lång; Är både amiral och barlast på en gång”.

    För poudreusens vidkommande är Carl Tersmedens brorson Fredrik Tersmeden av större intresse. Född 1752 hade han rätt ålder för att beställa en finare möbel runt 1780. Fredrik gjorde militär karriär och gifte sig först 1801 med den franska grevinnan Marie Stanislas Josephine Sparre, vars anfader som mycket uppskattat svenskt sändebud hade upphöjts till fransk greve av Ludvig XIV. Fredriks bror Per Reinhold tillhörde också rätt generation, men även han ägnade sig åt det militära, samtidigt som han löste in och förvärvade hela Ramnäs bruk i Västmanland. När han avled barnlös övertogs bruket av brorsonen Wilhelm Fredrik, Fredriks son och Ebbas morfar.

    Hur spännande den stora släkten Tersmeden än är, kan man inte bortse från möjligheten att poudreusen ärvts av Ebbas man, Johan von Engeström. Inte minst som det i familjearkivet finns noteringar som tyder på det. Ebba har själv förtecknat ”min svärmors sängkammarmöbel: Chiffonjé, byrå, toilett (antikt)” och på ett annat dokument finns noteringen ”herrtoilett av mahogny, inköpt på 1840-talet... av Ihre på Sandbro”. Att ett sådant köp ägt rum är mycket troligt, då det fanns släktband mellan von Engeström och Ihre. Idag betraktar vi toilettebord som feminina möbler och att poudreusen uttryckligen ansågs tillhörig en man, kan bero på schackbrädet. Under 1800-talet hade schack blivit ett spel som nästan uteslutande spelades av män. Men också utan schackbräde kunde poudreusen faktiskt varit avsedd för en man. 1700-talets högreståndsmän tillbringade mycket tid framför spegeln där de friserades och pudrades.

    Avslutningsvis är det också lockande att spekulera kring en kunglig proveniens. Haupt var hovschatullmakare och flertalet av hans främsta möbler utfördes för kungafamiljen vars medlemmar kunde skänka bort möbler och andra föremål som var deras enskilda egendom till de mest uppskattade inom hovet. Vid genomgången av de personer som kan tänkas ha ägt auktionens poudreuse visade sig flera ha anknytning till hovet. Såväl Fredrik Tersmeden som hans franskfödda grevinna innehade poster vid det gustavianska hovet, inte minst Marie Stanislas, som var en högt uppskattad statsfru hos drottning Sofia Magdalena och belönades med titeln och värdigheten riksrådinna.

    Genom Karl XIII och hans adoptivson Karl (XIV) Johan övergick privata föremål från ätten Holstein-Gottorp till ätten Bernadotte, vars medlemmar alltså kunde skänka bort dem. Ebba von Engeströms ogifta syster Märta Eketrä blev som hovfröken hos Oskar II:s gemål drottning Sofia den kanske mest betydelsefulla medlemmen i familjen Eketrä. Märta kom att utöva stort inflytande som en av drottningens närmaste vänner, och det är känt att Märta mottog dyrbara gåvor från drottningen.

    Sist men inte minst hade Ebbas morbror Adolf Tersmeden en position inom hovet, vilken han dock måste lämna när han 1876 gifte sig med Johanna Matilda ”Hanna” Styrell som hade varit Karl XV:s mätress. Kungen hade ordnat möblerade bostäder åt sin Hanna, både inne i Stockholm och i närheten av sitt favoritslott Ulriksdal. I friherrinnan Johanna Matilda Tersmedens bouppteckning återfinns ”ett toalettbord med spegel” åsatt ett relativt högt värde. Eftersom Adolf, enligt ett inbördes testamente, ärvde hela kvarlåtenskapen efter sin hustru och systerdottern Ebba i sin tur ärvde honom, kan Johanna Tersmedens toilettebord vara identiskt med auktionens poudreuse.

    av Stina Odlinder Haubo     

    3 kommentarer:

    BP sa...

    Uppenbarligen ett ämne som ligger dig väldigt varmt om hjärtat...

    Elle sa...

    Bli inte arg nu...men jag scrollade ner till bilderna eftersom jag var för trött för att läsa texten.
    Men du är inte ensam för det!
    Ha en fin kväll!
    Kram Elle

    Åsa Alderlöf sa...

    jag är säkt med släkten eketrä, vem är du?