Att jag väljer Jonas Gardell som omslagspojke är enkelt, han har fått oerhörd publicitet kring sin nya bok eller rättare sagt kring sin trilogi. Första boken heter "Torka aldrig tårar utan handskar" och handlar i korthet om hetsen, jakten och behandlingen av AIDS drabbade homosexuella män under slutet av 70 och början av 80.talet i Sverige. Han vill göra upp med det som hände då i det Svenska samhället, såväl inom media och sjukvård.
Jag var själv en del av vårdsverige i början på 80-talet, var timanställd på två större sjukhus i Sverige.
Jag var längst "ned" på den medicinska skalan, jag jobbade som "pottslusk" som det kallades då.
Jag var en av dem som i Jonas Gardells bok uppmanades att använda munskydd och gummihandskar och extra kraftigt engångsförkläde vid kontakt med AIDS sjuka av överordnad personal.
Alla vill vi ha någon att se upp till, ha som en klok "Mentor" och det fick jag, det var en Läkare som var några år äldre än jag, en smart, klok och rolig kille, som jag dessutom blev god vän med.
Det vållade i sintur problem för honom i hans karriär, jag lovar det var inte populärt hos hans läkarkollegor när jag och min dåvarande Flickvän, nu Fru Olofsson blev hembjudna till honom.
"Skomakare bliv vid din läst" var lika viktigt då som nu. Ja, till saken, en av mina uppdrag var att hämta patienter ifrån en narkomansvårdsavdelning, jag lovar AIDS/Hiv vågen slog ännu skoningslösare emot denna grupp än emot de homosexuella.
På ett av sjukhusen jag jobbade på hade vi många ifrån "Kändisdjungeln" och de var knappast bortglömda. Mina tjejer, missbrukande prostituerade, smittade av HIV var det ingen som brydde sig om och då menar jag verkligen ingen. Den ordinarie vårdpersonalen ville ibland inte ens ta med dem till den röntgenavdelning som jag jobbade på. Så Oumberlige Peter som var Oumberlig redan på den tiden brukade gå och hämta de "Dödsdömda" ifrån deras avdelning, blev många gånger långa promenader av ångest, trötthet och smärta genom sjukhuset kullvertar.
Jag tog av mig mitt munskydd och mina handskar många gånger för att klappa och trösta och det gjorde även min Kompis och Mentorläkare, jag litade på honom.
"-Var inte orolig Peter, den här skiten smittar inte på det här viset!"
Hm.....undrar hur långt ett inlägg egentligen kan vara för att orkas läsa.....en av tjejerna som var otröstlig, var ifrån samma stad som jag och född samma år. Vi han "träffas" en hel del innan hudtumörerna och viktminskningen tog ut sin rätt. Hennes tårar torkade jag så många gånger att när jag jag några år senare blev Pappa så hände en intressant sak.
På 80-talet HIV.testade man alla gravida och när Fru Olofsson fick besked av vår barnmorska att hon inte hade HIV, så suckande hon högt och ljudligt. Så högt att barnmorskan undrade om Lilla Frun varit orolig för att hon eventuellt kunde vara "smittad". Vi förklarade inte närmare för henne, vi berättade aldrig om alla "tårar" jag torkat utan skyddshandskar.
Ja, vad är det jag vill komma någonstans med denna berättelse, jo......det finns människor som fortfarande klassas som "paria" inom vården, bl a då min Älskade Kära Hustru, som inte drabbades av AIDS utan fick ett annat "straff" i livet, hon fick svår foglossning som felbehandlades och är numera svår "Smärtpatient" sedan 18 år tillbaka.
Förra året blev det något "knas" med hennes smärtlindring, eftersom hon smärtbehandlas med Metadon så måste man vända sig till "Missbruksakuten". Denna "resa" var nog det värsta vi varit med om när det gäller förnedring inom Svensk Sjukvård. Lilla Frun har felbehandlats och förnedrats så många gånger under sina 18 år inom vårdapparaten. Om jag berättade om bara en bråkdel av vad som hänt henne så skulle nog ingen som inte läst hennes journaler tro detta.
Så när jag orkar mentalt att skriva min bok om hur min Fru behandlats så måste den nog heta något som "Det kom inte ens in någon i rummet med gummihanskar som ville torka några tårar"......och det var inte på 70/80 talet, då Jonas Gardells bok utspelar sig, det var i princip igår, på S:t Görans Sjukhus.
Usch, ett sådant här inlägg kanske blir som "Lök på laxen" för den med Måndagsångest, ett boktips får bli Mark Levengoogs nya bok "Rosor, min kära, bara rosor"!
"Ännu en gång beskriver han tillvarons absurditeter på sitt oefterhärmliga sätt och lyckas med förlösande humor ge begreppet feelgood en lite djupare mening!
Sagt av Ingalill Mosander på Aftonbladet.
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Ulv Röde Ditt Virus i Förskylningscybersverige!
