Kanske en konstig rubrik, men frågan aktualiseras i och med den pågående debatten om barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus som häktades, men nu är släppt. Misstankarna kvarstår dock i fallet som ställer frågor om dödshjälp och barmhärtighet på sin spets.
Har ju inte gjort någon hemlighet av att denna
blogg,
Oumberliga startades upp för att vara en liten "draghjälp" för min andra
blogg, den om fysisk smärta
http://www.jernsaxen.blogspot.com/Du kanske undrar hur det berör den pågående "dödshjälps debatten" det här med smärtlindringsfrågan för sk smärtpatienter som exempelvis min Fru. Enkelt, har tidigare berättat att min Fru har en felbehandlad, troligtvis hormonellt betingad, fogglossnings/bäckenuppluckringsproblematik som i sig nog numera får anses vara "utläkt", opererad ett flertal gånger. Min fru är numera sk "smärtpatient" och även där anser jag att hon behandlas väl när väl rätt instans blivit inkopplad, i hennes fall en smärtklinik här i Stockholm.
Det här med att ge kraftig smärtlindring i form av stora doser morfin har i hennes fall varit och är nödvändigt cirka 3-4 gånger årligen (trots nervblockad i ryggen) men vid dessa alltid med ambulans till akutsjukhus kraftiga "smärtanfall" så har faktiskt läkare vägrat att ge den behövliga dosen Morfin, anfallen och kramperna hävs då inte utan blir värre. Bokstavligen så har det hänt 4 gånger nu att en annan läkare "tagit över" sist med orden: - Va i helvete, om inte du ger dosen så gör jag det!" till sin kollega. Alltid har jag blivit upplyst om risken att andningsverksamheten kan avta eller sluta pga av de kraftiga doserna kramplösande/muskelavslappnande och smärtstillande.
Det har inte funnits några alternativ och det är där min fråga och oro för framtiden kommer, vad händer om det blir en "fällande dom"? Kommer min Fru och de hundratal övriga smärtpatienter som jag nu kommit att företräda via Smärtföreningen Jernsaxen att kunna få den akuta smärtbehandling som de ibland behöver, när det förefaller en risk att patienten dör? Självklart så är jag redan nu övertygad att det finns många läkare som känner oro och obehag inför vissa behandlingar och att ge de doser som många gånger behövs.
Smärtföreningen Jernsaxens huvudfråga är just rätten till behövlig smärtlindring för alla typer av patienter oavsett diagnos. Jag anser personligen från 15 års erfarenhet både från vårdperspektiv och från personliga erfarenheter att det idag inte är något problem att det ges för mycket smärtlindring utan alldeles för lite av den varan. Under två års tid hade jag själv neuroborrelia som gav kraftiga kramper,sveda och smärta i benen och armarna. Vid det 5:e läkar besöket så fanns det en modig Läkare som såg till att jag fick den smärtlindring jag behövde, de 4 andra sa samtliga att det inte vågade ge mig det som egentligen behövdes pga ansvarsfrågan om jag blev missbrukare på kuppen. De har nu gått nästan 2 år sedan jag var sjuk, har inga missbruksproblem, ja jag tog en Alvedon igår för att jag bloggar, söker arbete och bedriver för mycket patientföreningsverksamhet vid datorn så jag har blivit stel i nacken!
Lite morgonfunderingar från Peter Olofsson!
PS: Artiklar, debatt mm hittar du under följande länk på Svenska Dagbladets nätsida!
På bilden "Lilla Frun" och "Lilla Dottern" en gång när allt fungerade. Mottagandet på akuten, eget rum på sjukhuset och sedan fint rehabhem i någon månad. Det som inte fungerade var smärtlindringen i ambulansen, för "lustgasslangen var monterad under ett bårfäste så den hade kommit i kläm och aldrig fungerat och ambulansen var så gammal att den redan börjat rosta! Intressant men det är en helt annan historia och mycket, mycket längre(ler)!
