Bilden på det cancerangripna bröstet i förra inlägget är långt ifrån behaglig, men kanske är det så att man ibland måste tvinga sig att "se" även det obehagliga. Vet att många människor måste "stänga av" för att orka, även jag själv har gjort det under vissa perioder.
Ett av mina första jobb då jag flyttade till Stockholm som 19-åring i mitten av 80-talet var som Sjukvårdbiträde på en Röntgen Avdelning. Jag hade en massa "konstiga" uppgifter där som inte riktigt fanns med i min arbetsbeskrivning, men det var både spännande och lärorikt men framför allt så var det många gånger mycket, mycket sorgligt.
Bröstcancer kom jag i kontakt med på ett ganska närgånget sett, förutom de patienter som skulle röntgas innan operation, så var jag också uppe på operationsavdelning och hämtade delar av bröst och tumörer som skulle "efterröntgas" för att säkerställa att man fått bort allt under operationen. Har aldrig tyckt något vara äckligt, men däremot ofattbart sorgligt.
Fast det är inte riktigt det som detta inlägg ska handla om, det ska handla om ett möte, om en människa som jag lärde känna just på den Röntgenavdelning där jag jobbade. Att jag tänker på henne lite extra idag har sina orsaker. Just hemkommen ifrån Bokmässan i Göteborg så har jag idag läst många inlägg och kommentarer om Jonas Gardells nya bok och TV-serie. En berättelse om den tid då HIV/AIDS härjade som värst, "bögpesten" som Jonas Gardell säger och upprepar många gånger.
Jag vill inte kritisera Jonas Gardell allt för mycket, men jag vill återigen via ett blogginlägg betona, att det fanns grupper som var minst lika hårt drabbade som de homosexuella männen, kanske ännu värre.
En sen höstkväll så stod hon bara där, i väntrummet, på den röntgenavdelning som jag jobbade på.
Vi hade släckt ner för kvällen och endast nödbelysningen och en liten nattlampa var tänd i rummet.
Jag hajade till ordentligt, för det brukar inte vara några i detta väntrum på kvällen, dessutom var det låst.
Jag undrade självklart hur hon kommit in och vad hon ville. Hon hade kommit in bakvägen via personalingången som inte var låst, en sten hade hållit dörren öppen. Hon berättade att hon ville ha hjälp med att se om hon hade en avbruten nål i nacken. Ung och grön som jag var inom "missbrukarsvängen" så fattade jag ingenting. Hon berättade att hon var heroinnmissbrukare och nu brutit av en kanyl i nackens hårfäste. Senare fick jag veta av henne att det var där man som lyxprostituerad stack sig för att ingen skulle förstå att man var sprutnarkoman. Det "rusade" runt i mitt huvud, för denna unga tjej/kvinna i min egen ålder såg långt ifrån ut som de missbrukartjejer som kom in ifrån Sergeltorgs toaletter med ambulans pga överdos.
Hon hade heller ingen remiss ifrån akuten, hon bad bara, snälla!
Jag jobbade då kväll ihop med en smidig Röntgensyrra, gick och pratade med henne, inga problem, vi tog vår bild, kanylen syntes tydligt där under nackhuden, gick och pratade men en Läkare som vi visste inte heller vara så djäkla byråkratisk!
Han fick med hjälp av en kirurgtång bort kanylen, sedan var det problemet löst. Vi pratade ett tag och det visade sig att vi var födda samma år och ifrån samma mellansvenska stad. Inga gemensamma kontakter hade vi, hon hade gett sig iväg till Italien som 17-åring med modelldrömmar och där börjat med amfetamin för att hålla vikten bla, hon ljög inte heller om att hon verkligen tyckte att hon levde det "ljuva livet", droger och generösa män.
Nu var hon över 20 år och helt ointressant för den modellagentur som hon började hos, hon hade fort vant sig vid att ha gott om pengar och för att få mer av den varan så jobbade hon nu på de "stora fina Stockholms Hotellen". Vid vårt första möte så trodde jag att hon överdrev lite.
Nästa gång vi sågs kom hon i med ambulans och kraftig lunginflammation.....det var så hennes HIV-infektion uppdagades. Sedan gick det snabbt utför och vi hade tid att prata med varandra ganska mycket medans bilderna granskades av Röntgenläkare under de flertal sjukhusbesök hon gjorde.
Så här i efterhand har jag ingen aning om varför hon inte flyttades över till något annat sjukhus, hon blev lite bättre och skrevs in på Narkomansvårdsavdelningen. Hon gick på efterkontroller och eftersom ingen av narkomansvårdsavdelningen patienter fick gå själva via kulvertarna så följde jag med henne. Hon berättade om en värld som jag inte ens visste fanns, vad hon varit utsatt för både under sin uppväxt och sin tid som prostituerad på lyxhotellen i Stockholm.
Näst sista gången vi träffades kom hon också in med ambulans, hon hade blivit misshandlad på ett Hotellrum av en "kund", betalt hade hon fått, ganska rejält 5 000:-. Hon hade gått med på att bli lätt "misshandlad" av denna men, men inte så pass mycket att hon skulle behöva ambulans.
Dessutom hade polisen som kommit på platsen stoppat på sig hennes pengar!
"-Snälla Peter, tro mig, någon måste tro mig!" Upprepade hon ett flertal gånger där på röntgenbordet.
Visste inte vad jag skulle tro, fanns det sådana människor som ville slå folk och betala för det och sedan utnyttja dem sexuellt? Fanns det poliser som stjäl? Frågorna hopade sig i min hjärna, snacka om att jag var en mycket ung och naiv man. Nu vet jag bättre.
Vårt sista möte var också på ett röntgenbord, lunginflammationen gick inte att stoppa, tårarna rann på henne, på mig och på Röntgensjuksköterkan och jag lovar vi torkade tårar helt utan handskar och det gick väldig bra det med.
Hennes liv tog slut vid 24-års ålder, mitt liv började på "riktigt" samma månad, då blev jag Pappa för första gången. Några månader senare slutade jag inom vården, jag lovade mig att aldrig återvända, höll mig borta i många år, nu är jag tillbaka och jag torkar fortfarande tårar utan handskar.
När jag "orkar" ska jag arbeta med sjukvårdsfrågor på heltid, men just nu så gör jag allt för att sprida sanningen och få folk att tro på att det är så illa att en vanlig 3-barns Mamma med svår smärtproblematik, kan bli inlåst på en avdelning med spännremmar vid sidorna när hon blir akut sjuk.
Vissa saker är ju för otroliga att låta sanna, ja, jag vet, numera tror jag på allt som folk berättar, desto vansinnigare det är, desto sannare är det, i allafall när det gäller vårdsverige!
Men det är inte bara vården som är galen, det finns annat också, försökte få svar av våran Kulturminister på bokmässan om varför det inte finns någon lag på att det måste finnas skolbibliotek tillgängliga........"-Det finns det visst" sade hon......"Men, jag vet massor av privatskolor som inte har det svarade jag"..........sedan knuffade säpovakten undan mig, med orden att inte störa vår Minister.
Att jag inte tänkte på det då, självklart så ska vi inte störa våra stackars överbetalda Ministrar, tänk om de får reda på hur det verkligen står till därute i vårat samhälle, de kanske inte skulle kunna sova då, men de kan få ringa mig som inte sovit på flera nätter nu så får jag sällskap. Nu när jag måste ha koll på min Frus andning så hon inte "somnar in" av sina stora doser smärtstillande som hon behöver efter sina felbehandlingar.
Hm....är nog lite trött nu, ska försöka sova lite!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Peter Olofsson Din Drömfångare över Cybersängen!
.jpg)
