måndag 6 juni 2011

"Konvulsiviska sammandragningar i buken som ger stötvisa luftströmmar genom glottis!....Låter kul! Del II"


Peters Bästa vore kanske lite väl tufft att skriva, men jag började ju faktiskt blogga för att göra mig själv lite gladare och ibland lyckades jag faktiskt med den bedriften.....alltså att ha lite kul själv, självklart föll det inte alltid i "god jord", men som jag sagt tidigare jag kom inte till Jorden för att behaga alla inte!
Under bilden ovan skrev jag tidigare i ett inlägg:

"Skratt, fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud.Skratt kan utlösas av en mängd olika händelser, vanligen efter att personen blivit exponerad för ett skämt eller någon annan form av humor, men skratt kan även uppstå av glädje, lättnad, nervositet eller andra sinnestillstånd. Skrattets funktion är osäkert, men mycket tyder på att det är ett sätt att signalera samhörighet inom grupper av individer. Liksom gäspningar har skratt en smittande effekt.Skrattet är individuellt och varierar från person till person. Skrattet är en spontan kroppslig reaktion på sådant som personen uppfattar som lustigt. (Se även humor.) Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden. Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, men det finns inget vetenskapligt stöd för påståendet."
Vid datorn som vanligt denna sena timme Peter Olofsson!
PS: Texten ifrån Wikipedia och bilden är ifrån min Kompis Åke i Karlskoga, det är hans bror Bror på bilden (Ja, han heter faktiskt Bror och katten heter Erland)

2 kommentarer:

Västgötskan sa...

Skratt är hur som helst underskattat! Tänk vilken isbrytare. :-)

Anonym sa...

Det kan vara härligt med ett hjärtligt skratt, men jag minns med
fasa när jag och min lillasyster
fick en släng av konvulsiviska
sammandragningar av värsta sorten
på en släktings begravning, vi var
vuxna och borde kunnat besinna oss
men icke sa nicke, en stor näsduk
framför mun och näsa och en skakande rygg hoppas jag än i dag
såg ut som normala sörjande!!
Ingen vet vad någon tänkte
hälsar Maritha