"Det gör ont...först om dagen....sedan om natten.......!"

Vaknar vid 6 tiden i morse av att någon gråter, det är min Fru som för första gången på länge försökt att gå upp och gå på toaletten själv, samt att ta sin medicin. Det fungerande inte, i frustration skäller jag på henne där jag hittar henne naken liggandes i soffan.
"-För i helvete, du vet ju att det inte går, särskilt inte nu när du är i ett smärtskov?"

Lilla Frun vet att det inte går, men i snart 19-års tid nu, så har hon satt mig och barnen i första rummet, trots att hon är så dålig. Hon försöker klara sig själv så mycket som det går, hon vill inte störa, som idag, när hon märkt hur trött jag är av allt jobbande, pluggande samt att ta hand om henne övrig tid.

Hon ville helt enkelt att jag skulle få sova ut någon gång.
Ja, hon är fin min Fru, min Bästis sedan 27:år, ibland försöker jag trösta mig själv med att tänka att vi inte har det värst.

Tänker ofta på de 8 svårt cancersjuka kvinnor som jag fick "äran" att lära känna via nätet när jag drev min blogg www.jernsaxen.blogspot.com under några år då jag dessutom själv var svårt sjuk i fästingburen neuroborrelia.

Åtta glada och livsbejakande kvinnor som alla nu är döda tillföljd av sina cancersjukdomar. Åtta tjejer som mådde skitdåligt både fysiskt och psykisk, men trots det skrev tröstande ord både till mig och min Fru. Inte bara via bloggen, utan även via mail och telefon.

Allt är ännu för nära att skriva om, men tids nog så måste det bli en liten "bok" eller något om mina 8 ifrån början bara "bloggvänner", men som sedan blev så mycket mer att det "blottade" sig totalt. Självklart är det "smärtsamt" att dö ifrån sina små barn, det måste vara det värsta en kvinna kan göra.

Har sparat alla mail, men några av dem går aldrig att visa offentligt, kanske om många, många år.

Jag är fullt medveten om "psykologin" i detta, självklart sökte jag mig till de som hade det "värre" än mig och min Hustru, en "galen" tröst, men visst fanns den där i bakgrunden. Nu sökte jag inte folk som var sjuka, utan de kontaktade mig och alla berättade om sin smärtproblematik och sina behandlingar, den fysiska smärtan är lätt att samlas kring, svårare är det med den psykiska delen.

Jernsaxenbloggen har klingat av lite nu men fortfarande dyker det upp mail på jernsaxen@live.se med frågor och en och annan cancerpatient.

Lilla Frun har nu somnat om efter att ha fått sin ordinarie smärtdos av Metadon, plus en annan större mängd receptbelagda "Morfinpreparat".

Hennes kropp är sedan länge färdigutredd, röntgad och stelopererad, men några gånger om året så hamnar hon i något slags smärtskov som ingen kan förklara, som en blixt ifrån en klar himmel kommer det, för att sedan klinga av under behandling under några månader.

Hoppas att det går fortare denna gången, så den "Älskade Sommaren" inte passerar henne obemärkt.
Tack och lov har vi ett fint tidigt sommarminne ifrån i år att prata om och minnas tillbaka till.

Några veckor innan detta "smärtskov" så hann vi vara ute och äta i Gamla Stan här i Stockholm. Mitt inne i Gamla Stan finns det två handikapplatser, trångt som bara den att parkera vår Husbil där, nätt och jämt att vi kommer in där.

Först var vi inne i Centrala Stockholm, vår duktiga Dotter som har flera jobb samtidigt ringde och frågade om vi kunde komma in till "Stan" så hon kunde duscha och byta om i Husbilen innan det var dags för nästa jobb. Inga problem.

Det blev ett "underbart" tempo, ett tempo som det bara kan bli när en levnadsglad 19-åring ska göra sig i ordning, hennes Pojkvän hann sova i alkoven ett tag och Lilla Frun låg som vanligt i Husbilssoffan och tittade på.

När vi vinkat adjö till Dotter och Svärson så åkte vi till Gamla Stans Söndagseftermiddagslugn. Lilla Frun sov i Husbilen medans jag var och handlade. Vi duschade och gjorde oss fina för att sedan ge oss ut i nattvimlet. Lilla Frun vacker som en Gudinna med nagellack som matchade färgen på hennnes gåbord/rollator.

Vi har ett litet favoritställe i Gamla Stan som vi går till, med live musik och ett Dansgolv i den trånga källaren, där är vi alltid välkomna. Personalen pratar alltid med Lilla Frun och ser till att hon har det bra. Vi tar ganska mycket plats när vi är ute, kryckor, gåbord och special sittstol är tre Oumberligating som alltid är med vart än Lilla Frun är och befinner sig.

Jag går alltid och pratar med DJ:n och ber honom spela låten ovan. Den är lite fånig,  alla garvar åt mig, men den fyller alltid dansgolvet vart vi än är. Lilla Frun tar två extra tabletter sedan kör hon ut på dansgolvet med gåbordet. Hennes livsglädje smittar av sig på alla som ser henne. Hennes "lite gråa" make försvinner för en stund och discokulans ljusreflexer glimmar i Lilla Fruns ögon och hon blir ett med takten i musiken. Prova låten själv ovan, erkänn du blir glad? Upp på golvet vid datorn.

Lilla Frun måste vila efter en sådan pers, självklart mer medicin, men för en stund kände hon sig frisk och levande på riktigt. Efter några timmars vilande i sin stol i ett lugnt och tyst hörn kan vi vandra "hem" till Husbilen i den tidiga vår/sommarnatten i Gamla Stan.

Detta ligger jag och berättar viskande i hennes öra, medans jag masserar hennes i kramp spända
ansiktsmuskler.
"-Snart är den djävla smärtan över för den här gången, då ska vi in och dansa en låt till i Gamla Stan"

Har skrivit det förut, ser hos många bloggare att de fortfarande har den här djävla Carpe Diem skylten uppsatt i sina hem, men låt det bara inte bli ord, fånga dagen på riktigt idag, i morgon kan showen vara över.

När vi vandrade "hem" till Husbilen den ljumma försommarnatten som rådde för några veckor sedan, kände man verkligen Gamla Stans historiska vingslag. Någonstans så "hör" jag att det är någon som snickrar och sågar, helt övertygad om att det är ifrån Georg Haupts 1700-tals verkstad där byrån på bilden ovan färdigställs i slutet av 1700-talet.

Vill Ni göra mig glad, slösa ingen kraft här och kommentera detta inlägg, det talar ju för sig själv.
Gå istället in här hos Bukowskis och läs om byrån ovan. Låt mig bjuda på min största "hobby" en sekund, 1700-talets möbelkonst när den är som bäst. Tänk om jag finner nya "möbelvänner" här och gör mina tidigare nätkompisar glada.

Glöm inte att ta hand om Morsan idag, ska ringa min nu.
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson Ditt Ångestskrik i Cybernatten!

"Farväl till Cancern.....två år av mitt liv.......!"

Förväl till Cancern. För fyra år sedan när jag startade denna blogg var jag svårt sjuk, nej, det var inte cancer, det var fästingburen neuroborrelia jag hade. Lite förlamning, lite ångest, lite kräkningar, lite felbehandlingar, ja milt sagt, lite av varje som gjorde livet just då "helt åt helvete". I två år var jag sjuk, ytterligare 1 år tog det innan jag var helt frisk. Idag kvarstår endast problem med kraftig klåda i fästingbettets närområde. Irriterande, men långt ifrån "dödande".

Jag hade precis året innan startat upp Smärt och Patientförening Jernsaxen med tillhörande blogg, det blev min mentala räddning. Nätterna var värst, ångesten gjorde att det var helt omöjligt att sova.
Bloggade i princip hela nätterna. Jag bloggade och mejlade med "främmande kvinnor".

Fyra "nära" bekantskaper blev det, bloggandet övergick till att slutligen bara ske via mejl. Ämnet krävde sina privata rum. Samtidigt så låg min Fru inne länga tider på sjukhus (Svår foglossning med svårbehandlad smärtproblematik) för sin sjukdom, i praktiken inte en "dödande" sjukdom den heller, okej, lite "hjärtstillestånd" har den gett någon gång, men då har det berott på felbehandling.

Dessa tjejer/kvinnor tog sig inte överlevande ut ur striden emot sin cancer, men i mitt hjärta är de mer än levande. Jag har skrivit om dem här på bloggen tidigare och gör ingen närmare presentation av dem nu, livet går vidare.

Smärt och Patientföreningen Jernsaxen får fortfarande mejl ifrån personer som har problem med sin behandling och hur de ska tackla livet. Mår dåligt varje gång jag svarar på dessa mejl, att Jernsaxen inte finns längre, bloggen är inte borttagen, men något aktivt föreningsarbete bedrivs inte och någonstans tar även Oumberlige Peters kraft slut.

Alla kvinnor jag haft kontakt med har gett tillåtelse att jag får använda deras brev/mejl i "offentlig skriftform", jag har bara ännu inte hittat hur jag skall använda materialet. Helst skulle jag vilja använda "texterna" i någon form av psykologiutbildnings sammanhang.

Två kvinnor har jag haft kontakt med via nätet, men de har inte varit bloggare och på såvis var de helt anonyma. (här)

Det svåraste mejlet fick jag en natt klockan tre:

"Hej Peter! Tack för dina omtänksamma rader, mina tankar går till dig och din Fru, hoppas din borrelia ger med sig och att din Fru snart får komma hem ifrån Smärtkliniken.
Jag är helt och fullt klar med att jag inte kommer bli frisk, någonstans inombord så har jag vetat det hela tiden.
Du har ju själv tre barn som jag förstått att du älskar över allt annat, det gör jag med mina två Döttrar också. Jag är mest orolig för hur deras liv ska bli när jag är borta, inte säker på att min Make klarar av det, men nu vet jag att de kommer att lösa sig. Min man har inlett ett förhållande med min akuthemsköterka och efter deras samtal igår som jag hörde när de trodde jag sov djupt efter det att morfinpumpen gett mig en injektion av smärtstillande och ångestdämpande så känner jag mig lugn.
Mina flickor verkar söka tröst hos henne de med, det är så hårt, så hårt men så måste det ju bli. Orkar inte skriva mer nu."

De blev de sista raderna jag fick ifrån henne........och självklart så har jag inte kunnat låta bli att kontrollera hur det gått på avstånd. Jo, allt besannades, sköterskan flyttade in i huset ett halv år senare och jag vet att de blev ytterligare ett syskon i familjen strax efteråt.

Hårda, grymma och sorgliga rader ovan, men jag dömer inte, livet går vidare, det är bara en berättelse ur min bloggverklighet.
Får ibland arga mejl till min adress jernsaxen@live.se (har fortfarande kvar den, gillar namnet) om saker jag skriver om, bl a att jag bara har en sak i huvudet mm. Förvisso, visst kan det vara så, men livet är hårt och komplicerat för många av oss och våra "livsventiler" kan ta sig olika uttryck, för mig är det denna blogg bl a.

Självklart så stödjer jag www.ungcancer.se och deras webbshop här!

Oumberligabloggen kommer släppa cancertemat efter detta och gå "vidare", mer skruvad och vansinnig än tidigare, för vad har vi att välja på "Showen måste ju gå vidare", vi har inget annat att välja på!
Vid datorn som vanligt Ulv Röde alias Peter Olofsson Din Hobbyfilosof i Cyberträsket!