"Nakenkalender.....samt bildgåta.......!"

Vilken djävla morgon det här blev då, nu har jag verkligen målat in mig i ett hörn. Min intention denna morgon var att göra ett inlägg om Natalia Edenmonts konstprojekt där hon använder sig av fjärilsvingar, men jag är lite "drogad" nu så här på morgonkvisten så jag orkar inte riktigt göra ett Oumberligt konstinlägg, googla hennes namn istället, spännande konstnär, kanske minns någon hennes avhuggna mushuvuden som hon gjorde fingerdockor av.

Åter till "drogandet", låter ju hårt att skriva att man är "drogad", men det känns så i allafall....hm...fast jag har ju inte varit "drogad" på riktigt så egentligen kan jag ju inte skriva det heller.
I vilket fall så har jag sådan rethosta att jag både håller mig själv och Lilla Frun vaken med mina attacker. Det är extra viktigt att Fru Olofsson sover gått, annars kan det gå åt helvete bokstavligen, se inlägg nedan.

För att vara riktig säker på en god natts sömn så slurpade jag i mig 20 ml istället för 10ml igår kväll, hade ont i hela kroppen när jag vaknade, har troligen sovit i samma ställning hela natten. Torr som fnöske i munnen, botades med en liter juice, direkt ur förpackningen i kylskåpets sken.

Okej, jag vet , dagböcker på bloggar kan vara tröttsamma, nu till en viktig fråga, hur blir det med Oumberligatings nakenjulkalender i år. Fick frågan igår via mejl ifrån Ann-Catrin i Ängelholm, hon blev lite "putt" på mig förra året, då jag lovat henne två kalendrar, men de tog slut fortare än jag någonsin kunnat ana. Inte visste jag att det fanns så många lystna och nakenhungrande kvinnor där ute i bloggossfären.

För eventuellt nytillkomna läsare vill jag ge lite bakgrund till dessa kalendrar. Jag driver/drev sjukvårdsfrågor tidigare, dessa "frågor" bla foglossning och behandling av hormonstörningar visade  sig vara väldigt könsbundna och jag fick mer och mer upp ögonen för ojämnlikheten inom vården när det gäller manligt och kvinnligt. Ännu värre blev det på jämlikhetsfronten då jag på kul för att dra in lite stålar till Smärt och Patientföreningen Jernsaxen skulle leta bilder till en Julkalender med lite nakna killar på. Utbudet på kvinnofronten däremot är ju helt osannolikt, särskilt om man ser på "nätet".

För två år sedan gjorde jag en helt egenproducerad kalender, utan dyrt upphovsköpta bilder, jag fotade mina jobbarkompisar på det bygge jag då jobbade på. Först var alla lite tveksamma, sedan släppte alla hämningar........det vill jag inte heller vara med om igen. Visade lite av bilderna här på bloggen, sedan hamnade jag på en sajt som samlade "Homosajter" med adresser, inget ont i det, men det var "Läderbögsgruppen" som blev mina anhängare, fick så djäkla mycket bilder tillsända mig ifrån hela världen att min dator höll på att paja ihop, av någon konstig anledning så har många av dessa bilder en djäkla massa virus med sig vid överföring.

Det blev ju lite kul faktiskt, min Fru och hennes väninnor fick gå igen materialet. Fast det är en annan historia.
Hoppas nu kastat av mig "läderbögsepitetet",så årets bilder blir typ den som är ovan, kanske är jag själv med på bilderna i år! Ni får gissa?

Usch....jag mår inte bra....måste gå och lägga mig...ska bara avsluta detta inlägg, glöm nu inte besöka Natalia Edenmonts hemsida och självklart min stora favorit Elisabet Ohlson Wallin, Jesusbilden ovan kommer från hennes hemsida!
Vid datorn som vanligt Ulv Röde alias Peter Olofsson Din Stjärt i Cyberhavet!

"Farväl till Cancern.....två år av mitt liv.......!"

Förväl till Cancern. För fyra år sedan när jag startade denna blogg var jag svårt sjuk, nej, det var inte cancer, det var fästingburen neuroborrelia jag hade. Lite förlamning, lite ångest, lite kräkningar, lite felbehandlingar, ja milt sagt, lite av varje som gjorde livet just då "helt åt helvete". I två år var jag sjuk, ytterligare 1 år tog det innan jag var helt frisk. Idag kvarstår endast problem med kraftig klåda i fästingbettets närområde. Irriterande, men långt ifrån "dödande".

Jag hade precis året innan startat upp Smärt och Patientförening Jernsaxen med tillhörande blogg, det blev min mentala räddning. Nätterna var värst, ångesten gjorde att det var helt omöjligt att sova.
Bloggade i princip hela nätterna. Jag bloggade och mejlade med "främmande kvinnor".

Fyra "nära" bekantskaper blev det, bloggandet övergick till att slutligen bara ske via mejl. Ämnet krävde sina privata rum. Samtidigt så låg min Fru inne länga tider på sjukhus (Svår foglossning med svårbehandlad smärtproblematik) för sin sjukdom, i praktiken inte en "dödande" sjukdom den heller, okej, lite "hjärtstillestånd" har den gett någon gång, men då har det berott på felbehandling.

Dessa tjejer/kvinnor tog sig inte överlevande ut ur striden emot sin cancer, men i mitt hjärta är de mer än levande. Jag har skrivit om dem här på bloggen tidigare och gör ingen närmare presentation av dem nu, livet går vidare.

Smärt och Patientföreningen Jernsaxen får fortfarande mejl ifrån personer som har problem med sin behandling och hur de ska tackla livet. Mår dåligt varje gång jag svarar på dessa mejl, att Jernsaxen inte finns längre, bloggen är inte borttagen, men något aktivt föreningsarbete bedrivs inte och någonstans tar även Oumberlige Peters kraft slut.

Alla kvinnor jag haft kontakt med har gett tillåtelse att jag får använda deras brev/mejl i "offentlig skriftform", jag har bara ännu inte hittat hur jag skall använda materialet. Helst skulle jag vilja använda "texterna" i någon form av psykologiutbildnings sammanhang.

Två kvinnor har jag haft kontakt med via nätet, men de har inte varit bloggare och på såvis var de helt anonyma. (här)

Det svåraste mejlet fick jag en natt klockan tre:

"Hej Peter! Tack för dina omtänksamma rader, mina tankar går till dig och din Fru, hoppas din borrelia ger med sig och att din Fru snart får komma hem ifrån Smärtkliniken.
Jag är helt och fullt klar med att jag inte kommer bli frisk, någonstans inombord så har jag vetat det hela tiden.
Du har ju själv tre barn som jag förstått att du älskar över allt annat, det gör jag med mina två Döttrar också. Jag är mest orolig för hur deras liv ska bli när jag är borta, inte säker på att min Make klarar av det, men nu vet jag att de kommer att lösa sig. Min man har inlett ett förhållande med min akuthemsköterka och efter deras samtal igår som jag hörde när de trodde jag sov djupt efter det att morfinpumpen gett mig en injektion av smärtstillande och ångestdämpande så känner jag mig lugn.
Mina flickor verkar söka tröst hos henne de med, det är så hårt, så hårt men så måste det ju bli. Orkar inte skriva mer nu."

De blev de sista raderna jag fick ifrån henne........och självklart så har jag inte kunnat låta bli att kontrollera hur det gått på avstånd. Jo, allt besannades, sköterskan flyttade in i huset ett halv år senare och jag vet att de blev ytterligare ett syskon i familjen strax efteråt.

Hårda, grymma och sorgliga rader ovan, men jag dömer inte, livet går vidare, det är bara en berättelse ur min bloggverklighet.
Får ibland arga mejl till min adress jernsaxen@live.se (har fortfarande kvar den, gillar namnet) om saker jag skriver om, bl a att jag bara har en sak i huvudet mm. Förvisso, visst kan det vara så, men livet är hårt och komplicerat för många av oss och våra "livsventiler" kan ta sig olika uttryck, för mig är det denna blogg bl a.

Självklart så stödjer jag www.ungcancer.se och deras webbshop här!

Oumberligabloggen kommer släppa cancertemat efter detta och gå "vidare", mer skruvad och vansinnig än tidigare, för vad har vi att välja på "Showen måste ju gå vidare", vi har inget annat att välja på!
Vid datorn som vanligt Ulv Röde alias Peter Olofsson Din Hobbyfilosof i Cyberträsket!

"Oumberliga Grabbar......eller......!"

Det här blir ett långt och jobbigt inlägg, passar bra då det är Måndag, regnar och jag är rejält förskyld, sådana dagar ska man ägna sig åt att vara gnällig och tycka synd om sig själv. Fast i slutändan kommer detta inlägg handla om hur "fucking djävla synd" det är om min Fru!

Att jag väljer Jonas Gardell som omslagspojke är enkelt, han har fått oerhörd publicitet kring sin nya bok eller rättare sagt kring sin trilogi. Första boken heter "Torka aldrig tårar utan handskar" och handlar i korthet om hetsen, jakten och behandlingen av AIDS drabbade homosexuella män under slutet av 70 och början av 80.talet i Sverige. Han vill göra upp med det som hände då i det Svenska samhället, såväl inom media och sjukvård.

Jag var själv en del av vårdsverige i början på 80-talet, var timanställd på två större sjukhus i Sverige.
Jag var längst "ned" på den medicinska skalan, jag jobbade som "pottslusk" som det kallades då.

Jag var en av dem som i Jonas Gardells bok uppmanades att använda munskydd och gummihandskar och extra kraftigt engångsförkläde vid kontakt med AIDS sjuka av överordnad personal.

Alla vill vi ha någon att se upp till, ha som en klok "Mentor" och det fick jag, det var en Läkare som var några år äldre än jag, en smart, klok och rolig kille, som jag dessutom blev god vän med.

Det vållade i sintur problem för honom i hans karriär, jag lovar det var inte populärt hos hans läkarkollegor när jag och min dåvarande Flickvän, nu Fru Olofsson blev hembjudna till honom.

"Skomakare bliv vid din läst" var lika viktigt då som nu. Ja, till saken, en av mina uppdrag var att hämta patienter ifrån en narkomansvårdsavdelning, jag lovar AIDS/Hiv vågen slog ännu skoningslösare emot denna grupp än emot de homosexuella.

På ett av sjukhusen jag jobbade på hade vi många ifrån "Kändisdjungeln" och de var knappast bortglömda. Mina tjejer, missbrukande prostituerade, smittade av HIV var det ingen som brydde sig om och då menar jag verkligen ingen. Den ordinarie vårdpersonalen ville ibland inte ens ta med dem till den röntgenavdelning som jag jobbade på. Så Oumberlige Peter som var Oumberlig redan på den tiden brukade gå och hämta de "Dödsdömda" ifrån deras avdelning, blev många gånger långa promenader av ångest, trötthet och smärta genom sjukhuset kullvertar.

Jag tog av mig mitt munskydd och mina handskar många gånger för att klappa och trösta och det gjorde även min Kompis och Mentorläkare, jag litade på honom.

"-Var inte orolig Peter, den här skiten smittar inte på det här viset!"

Hm.....undrar hur långt ett inlägg egentligen kan vara för att orkas läsa.....en av tjejerna som var otröstlig, var ifrån samma stad som jag och född samma år. Vi han "träffas" en hel del innan hudtumörerna och viktminskningen tog ut sin rätt. Hennes tårar torkade jag så många gånger att när jag jag några år senare blev Pappa så hände en intressant sak.

På 80-talet HIV.testade man alla gravida och när Fru Olofsson fick besked av vår barnmorska att hon inte hade HIV, så suckande hon högt och ljudligt. Så högt att barnmorskan undrade om Lilla Frun varit orolig för att hon eventuellt kunde vara "smittad". Vi förklarade inte närmare för henne, vi berättade aldrig om alla "tårar" jag torkat utan skyddshandskar.

Ja, vad är det jag vill komma någonstans med denna berättelse, jo......det finns människor som fortfarande klassas som "paria" inom vården, bl a då min Älskade Kära Hustru, som inte drabbades av AIDS utan fick ett annat "straff" i livet, hon fick svår foglossning som felbehandlades och är numera svår "Smärtpatient" sedan 18 år tillbaka.

Förra året blev det något "knas" med hennes smärtlindring, eftersom hon smärtbehandlas med Metadon så måste man vända sig till "Missbruksakuten". Denna "resa" var nog det värsta vi varit med om när det gäller förnedring inom Svensk Sjukvård. Lilla Frun har felbehandlats och förnedrats så många gånger under sina 18 år inom vårdapparaten. Om jag berättade om bara en bråkdel av vad som hänt henne så skulle nog ingen som inte läst hennes journaler tro detta.

Så när jag orkar mentalt att skriva min bok om hur min Fru behandlats så måste den nog heta något som "Det kom inte ens in någon i rummet med gummihanskar som ville torka några tårar"......och det var inte på 70/80 talet, då Jonas Gardells bok utspelar sig, det var i princip igår, på S:t Görans Sjukhus.

Usch, ett sådant här inlägg kanske blir som "Lök på laxen" för den med Måndagsångest, ett boktips får bli Mark Levengoogs nya bok "Rosor, min kära, bara rosor"!
"Ännu en gång beskriver han tillvarons absurditeter på sitt oefterhärmliga sätt och lyckas med förlösande humor ge begreppet feelgood en lite djupare mening!
Sagt av Ingalill Mosander på Aftonbladet.

Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Ulv Röde Ditt Virus i Förskylningscybersverige!

"Lucka 30......nyårslöften.....!"

Djäklar vad bloggnödig jag blir ibland, det här hänt så mycket kul och trevligt de sista dagarna som jag skulle vilja berätta om, helt sanslösa saker faktiskt, min trovärdighetsgrad står i riskzonen helt klart, men det här är Oumberliga bloggen och folk får tro vad de vill , det är inget som jag har något problem med alls. Blev ifrågasätt i ett inlägg nedan i en underbart detaljrik och informativ kommentar, jag återkommer till det senare. Man ska ju inte ventilera sina nyårslöften öppet, men ett av dem är faktiskt att jag vill få ordentlig "snurr på Jernsaxenbloggen nästa år, den har en viktig funktion att fylla har jag märkt, får en hel del mail angående olika saker som jag skrivit om där under året. Att hitta medicinska artiklar och länka till dem är viktigt, det är bl a på detta sett jag hittat olika nya rön angående min Kära Hustrus sjukdom, en förlossnings/graviditetsrelaterat hormonstörning som blivit permanent och sedan utvecklats till ett kroniskt smärtssyndrom.

En läsvärd och intressant medicinsk artikel finns idag i Svenska Dagbladet, det handlar om "minnesstörningar" efter kirurgiska ingrepp.

Min Pappa igenomgick två större kirurgiska ingrepp för ett antal år sedan, bla blev han tvungen att amputera ena benet. Operationen blev svår med många komplikationer och tog över 12 timmar, kirurgen ringde upp mig efteråt och var helt slut, men mycket nöjd med resultatet.

Mycket riktigt, Farsan blev mycket snurrig i någon månad efteråt, så snurrig faktiskt att man fick sätta fast honom i sängen på rehabhemmet där han vistades i några månader. Farsgubben är numera helt klar och frisk så nu så här några år efteråt så är det bara kul när jag berättar om en natt då hans Norskspråkiga nattsjuksköterska ringde upp mig och med tårar i rösten undrade vad de skulle göra med min Pappa!

"Vad ska vi göre med Far din, han hopper runt i korridoren på ett ben som enbent känguru?"

Tyckte själv att det var en konstig fråga, men ingen där vågade väl ta ett riktigt beslut utan att kontakta en anhörig.

"-Surra fast Gubben, blev mitt svar!"

Som sagt du befinner dig på Oumberliga bloggen nu och självklart så kommer jag "hoppa vidare" in i 2012, ibland kommer jag hoppa på ett ben, ibland på två och självklart så kommer det då och då även dyka upp personer med 3 ben!

Vid datorn som vanligt Ulv Röde alias Peter Olofsson Din leverantör av medicinska nyheter i kängurufart i Cyberrymden!

PS: Tjejen som hoppar på bilden ovan heter Sarah Reinertsen och är Triathlet, googla hennes namn om du är nyfiken på "hopp"!