"Fler döda pojkar har hälsat på hos mig inatt.......!

Lovar att inte skriva mer om död och elände på länge, men detta inlägg måste skrivas så är det bara. Fast egentligen handlar det mer om annat än just död, kanske även lite om drömmar och fantasier.

Har skrivit lite om det förut, men inte helt och fullt, med tanke på de anhöriga till en pojke som jag träffade för några år sedan på en teknikmässa för handikapphjälpmedel.

Det var ett företag där som gjorde reklam för en ultralätt rullstol gjord i ett kompositmaterial som gjorde att den i princip inte vägde någonting, för att visa på detta hade firman ifråga hängt upp rullstolen i taket i ett jätteknippe av ballonger. När jag kom till reklammontern så satt denna Lilla Pojke i 8-års åldern i sin rullstol och tittade upp helt fascinerad på rullstolen som hängde i alla ballonger.
Han tittade undrande på mig där jag stod brevid honom, han frågade:
-Tror du det skulle kunna fungera?
-Vi testar, svarade jag!
Jag klev upp på podiet och lossade alla ballongerna i rullstolen som "hängde i luften" så knöt jag fast alla dem  i pojkens rullstol, så ställde jag mig bakom och lyfte honom sakta, med rullstol och allt, lät det "skaka" lite precis som om han var på väg upp i luften.
Pojken, tjöt av skratt.

Men så.....så kom verkligheten ikapp oss......iform av Pojken förbannade Mamma!
-Vad fan håller du på med för dumheter skrek hon till mig! Vad håller du på och inbillar honom?
Självklart så ursäktade jag mig och tog bort ballongerna igen.
Pojkens Mamma fortsatte att stirra mordiskt på mig......jag förstår, kanske var det ett lite dumt tilltag av mig, men är man Oumberlige Peter så är man och då händer det saker ibland som är mer inriktade på känsla än förnuft.
Pojken tog min hand och sa:
-Tack för flygturen, min Mamma är lite korkad, självklart vet jag att det inte går, men kul var det!

Detta var ett "litet möte" med en stor, liten människa.

Hm.......känner att denna historia håller på att "snyfta ur" lite, men så gick det till, nu kommer fortsättning.
Det här var för några år sedan, förra året mötte jag Mamman igen i ett annat Medicinskt sammanhang. Självklart borde jag varit tyst.
Jag presenterade mig, självklart kom hon ihåg mig, vet inte vad jag hade trott, kanske jag inbillade mig att hon skulle skrattande be om ursäkt för att hon var lite brysk den gången vid Mässan.
-Han dog året efter sa hon, det borde du veta med din medicinska erfarenhet att man inte överlever hans typ av muskel/bindvävs sjukdom.
Samma ilska, nästan hat lös i hennes ögon, då som nu.
Jag tänker inte döma henne, aldrig i livet, alla hanterar vi saker på olika sätt, men min "dröm" är att hon någon gång i livet kanske läser detta och förstår att jag faktiskt hann "älska" hennes son lika mycket som jag älskar mina tre barn. Även om "kärleken och värmen" bara varade i 10 minuter, för visst flög vi med rullstolen där på Mässan, högt över alla Montrarna i mässhallen var vi innan vi bryskt var tvungna att landa!

Tänk om jag visste var denna "Lilla Man" som jag inte ens har namnet på, vart han ligger begravd, självklart vill jag knyta ett knippe ballonger på hans grav. Han lär inte behöva dem, helt övertygad om att han nu på riktigt kan flyga precis dit han vill.

Tänk om det är han som tar hand om pojken i inlägget nedan, vart de nu hamnat......hm....djäkla Astrid Lindgren är det hon och hennes berättelser som spökar i min hjärna nu? (ler)
En livsbejakande och härlig bild måste detta inlägg få, det får bli en helt underbart galen, sorglig och fantastisk gravsten ifrån USA. Gravstenen är äkta och finns på riktigt.
Vill du se fler fantasifulla gravstenar gå då in här.

Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Ulv Röde Din......vet inte riktigt idag!