Nu sörjer jag inte honom direkt, det vore lögn att säga, Ni förstår vad jag menar. Jag kände inte honom eller hans föräldrar, men självklart framkallar varje barn som dör en tår hos en normalt funtad person.
Jag beundrar alla journalister som kunnat skriva spaltmeter om händelsen i Boston och det är ju helt omöjligt att sammafatta i en liten personlig blogg vad man känner och funderar kring. Men och det är ett stort men, min stora fundering är eller rättare sagt var under natten att "förövarna" i Boston, de som tillverkade och placerade ut bomberna också en gång var små 8- åriga gulliga pojkar, kanske var det bara en pojke, typ Breivik i Norge eller kanske t om en liten gullig flicka, vad vet jag.
Hur blir man en sådan "varelse" helt blockerad ifrån alla former av empati och medkänsla? Visst har hjärnan hos dessa personer skapat en helt egen "verklighet", kanske precis sådan "verklighet" som vissa politiker har i USA och andra länder där man anser sig ha rätt att bomba för att nå fred, att ett och annat bröllop med hela sällskap av misstag bombas av "drönare" är ju en helt annan sak, eller?
Ja, livet är fanimig inte enkelt, lättast är väl om man bara "lallar" på!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Ulv Röde Din Cyberlallare i Världsaltet!
Som sagt du befinner dig nu på Oumberligabloggen bloggen med fler frågor än svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar