Som alla vet kanske vid det här laget så startades Oumberliga Ting bloggen upp som en liten "dragblogg" för min egentliga blogg, en blogg om fysisk smärta, http://www.jernsaxen.blogspot.com/ nu lever ju Oumberliga Ting bloggen lite sitt "eget liv", men jag vill trots det publicera ett inlägg ifrån en annan blogg, som känns viktig och angelägen Det är godkänt av blogginnehavaren och hennes blogg där texten nedan kommer ifrån!
http://pysan.wordpress.com/ Tack Pysan för att jag får använda ditt inlägg här på Oumberlig Ting bloggen!
Smärtan som håller mig i ett skruvstäd
Posted on juli 11, 2009 by pysan
"Smärtan griper tag i kroppen på en när man minst anar det.. det bara kommer en svag förnimmelse av att det inte är som det ska.. och så kommer den.. den griper tag om kroppen på en.. och man känner att nu..
Vatten.. vatten.. och det är så att man knappt gå ut i köket och fylla på glaset.. utan man ropar på sonen.. för jag kommer inte upp från stolen.. där jag sitter.. för då är smärtan så intensiv att det snurrar för ögonen på mig… sonen som har hjärtat där han ska.. och verkligen har känsla för andra och medmänsklighet gör vad han blir tillsagd.. och hämtar ett glas kallt vatten till mig.. två morfin á 10 mg åker ner.. och magen gör inget för att protestera.. för den är så van nu..
Det tar några minuter innan tabletterna verkar.. och den tiden är jobbig…. smärtan har ändå blivit bättre.. och jag undrar om det är så att morfinet verkar.. eller om det faktiskt är så att de där “vännerna” jag har i ryggen.. antingen har lämnat ryggen.. eller så är det så att morfinet har den kraften att ta bort smärtan… för det är så.. att kroppen vänjer sig vid morfinet.. och då kommer smärtan tillbaka.. sakta.. men den kommer.. och om det är så att mina “kompisar” fortfarande sitter där.. och kanske har de bjudit in fler.. eller så är de så att de har skrumpnat ihop och inte direkt existerar.. i alla fall inte i den där elaka formen… och att de inte orkar mer.. att de ger upp.. eller så har de helt enkelt flyttat härifrån.. jag vet ju inte hur det ser ut… och det vet ingen annan heller…
På måndag ska jag ligga i kistan igen… jag bävar.. jag hatar den… det är otroligt jobbigt… och sen kommer den där lite smått kaotiska tiden i väntan på att få träffa doktorn.. i 11 dagar får jag vänta.. för jag gör ju röntgen den 13.. och ska träffa “mannen som går runt kring het gröt” den 24.. och som vanligt så får ju cancerpatienter vänta… och den är ju lika hemsk.. och smärta på annat sätt.. för det är en mental smärta som man absolut inte önskar någon.. inte ens den värsta fiende.. för det är en totalt omänsklig smärta… som är fruktansvärd att behöva gå igenom… men så är det hela tiden… du får vänta.. det är bara att sätta sig ner och acceptera det… fast man vill veta direkt… men det kan man bara glömma…
Fast det kan ju inte bli värre.. jag har mina metastaser.. och har de spritt sig till lungor och lever så lär inte doktorn se det.. eftersom jag gör en scint.. och det är skelettet de tittar på…
Vad jag gör under de där tre timmarna i väntan på att få ligga i kistan vet jag inte… men det är nog så att jag får besök… men jag vet inte än.. det lär ju visa sig… och smärtan att inte ha mina nära omkring mig under denna väntan kan också vara tuff.. för jag vill ju ha dem omkring mig… men maken hatar sjukhus (konstigt ).. och vill helst av allt inte följa med.. och då blir det så att jag åker själv.. för sonen är lite för busig att ha med sig.. utan någon som kollar honom när jag ligger i kistan.. och jag kan tänka mig att han är på allt då… för han är sån.. allt ska undersökas… men jag reder mig.. de har som tur är ett bra bibliotek på sjukhuset.. så jag kan alltid gå in där och läsa… eller så går jg och sätter mig och ta en glass någonstans…
Smärtan att inte vara samma glada och rörliga mamma gör ibland ont.. det är inte kul.. jag har redan skrivit att jag vill ha tillbaka min kropp.. och det vill jag… den där som faktiskt kröp runt på alla fyra.. och som fixar att städa och göra fint… jag har rätt så fint.. men det behövs snart gå en rejäl städrunda…
Nä.. nu ska jag vila…"
Vatten.. vatten.. och det är så att man knappt gå ut i köket och fylla på glaset.. utan man ropar på sonen.. för jag kommer inte upp från stolen.. där jag sitter.. för då är smärtan så intensiv att det snurrar för ögonen på mig… sonen som har hjärtat där han ska.. och verkligen har känsla för andra och medmänsklighet gör vad han blir tillsagd.. och hämtar ett glas kallt vatten till mig.. två morfin á 10 mg åker ner.. och magen gör inget för att protestera.. för den är så van nu..
Det tar några minuter innan tabletterna verkar.. och den tiden är jobbig…. smärtan har ändå blivit bättre.. och jag undrar om det är så att morfinet verkar.. eller om det faktiskt är så att de där “vännerna” jag har i ryggen.. antingen har lämnat ryggen.. eller så är det så att morfinet har den kraften att ta bort smärtan… för det är så.. att kroppen vänjer sig vid morfinet.. och då kommer smärtan tillbaka.. sakta.. men den kommer.. och om det är så att mina “kompisar” fortfarande sitter där.. och kanske har de bjudit in fler.. eller så är de så att de har skrumpnat ihop och inte direkt existerar.. i alla fall inte i den där elaka formen… och att de inte orkar mer.. att de ger upp.. eller så har de helt enkelt flyttat härifrån.. jag vet ju inte hur det ser ut… och det vet ingen annan heller…
På måndag ska jag ligga i kistan igen… jag bävar.. jag hatar den… det är otroligt jobbigt… och sen kommer den där lite smått kaotiska tiden i väntan på att få träffa doktorn.. i 11 dagar får jag vänta.. för jag gör ju röntgen den 13.. och ska träffa “mannen som går runt kring het gröt” den 24.. och som vanligt så får ju cancerpatienter vänta… och den är ju lika hemsk.. och smärta på annat sätt.. för det är en mental smärta som man absolut inte önskar någon.. inte ens den värsta fiende.. för det är en totalt omänsklig smärta… som är fruktansvärd att behöva gå igenom… men så är det hela tiden… du får vänta.. det är bara att sätta sig ner och acceptera det… fast man vill veta direkt… men det kan man bara glömma…
Fast det kan ju inte bli värre.. jag har mina metastaser.. och har de spritt sig till lungor och lever så lär inte doktorn se det.. eftersom jag gör en scint.. och det är skelettet de tittar på…
Vad jag gör under de där tre timmarna i väntan på att få ligga i kistan vet jag inte… men det är nog så att jag får besök… men jag vet inte än.. det lär ju visa sig… och smärtan att inte ha mina nära omkring mig under denna väntan kan också vara tuff.. för jag vill ju ha dem omkring mig… men maken hatar sjukhus (konstigt ).. och vill helst av allt inte följa med.. och då blir det så att jag åker själv.. för sonen är lite för busig att ha med sig.. utan någon som kollar honom när jag ligger i kistan.. och jag kan tänka mig att han är på allt då… för han är sån.. allt ska undersökas… men jag reder mig.. de har som tur är ett bra bibliotek på sjukhuset.. så jag kan alltid gå in där och läsa… eller så går jg och sätter mig och ta en glass någonstans…
Smärtan att inte vara samma glada och rörliga mamma gör ibland ont.. det är inte kul.. jag har redan skrivit att jag vill ha tillbaka min kropp.. och det vill jag… den där som faktiskt kröp runt på alla fyra.. och som fixar att städa och göra fint… jag har rätt så fint.. men det behövs snart gå en rejäl städrunda…
Nä.. nu ska jag vila…"
Som sagt texten ovan kommer ifrån Pysans http://pysan.wordpress.com/
blogg och bilden ifrån http://sv.wikipedia.org/wiki/Cancer
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!
1 kommentar:
Åh. Massor av kramar till henne. Nu!!!
/R
Skicka en kommentar