Som sagt här ligger hon, vår stuga, i ensamt majestät utslängd på en kulle någonstans i Uppsalaslättens utkanter.
Det skulle egentligen ha blivit ett torp i Småland men Lilla Frun var för sjuk för att åka någon längre sträcka, så vi letade efter något mellan Stockholm och Västerås där vi har största delen av vår släkt och bekantskapskrets.
Storslagna planer gjordes, huset skulle rivas och bli tvåbils garage, sedan skulle det byggas nytt på höjden, altan i söder med utsikt över ängar och åkrar, där Lilla Frun skulle kunna ligga och ha det skönt och bara lyssna på naturens ljud.
Det här är nu åtta år sedan och mycket vatten har runnit under broarna, Lilla Frun blev sämre och jag lyckades få neuroborrelia och blev sjukskriven i två år. Indirekt så blev jag även pga av detta arbetslös, min bror dog och Pappa blev svårt sjuk! Tre barn i tidiga tonåren dessutom så det fanns inte mycket tid för annat än rent ut sagt "överleva"!
Allt hängde på mig och allt redde jag ut, en helvetiskt tuff tid, försöker att inte vara allt för bitter, men visst sitter det där, som en tagg, samhälle, en del vänner och släkt som svek. Det gäller självklart inte alla, vill poängtera detta.
Sorglig saga, vill jag beklaga mig? Inte alls, bara några rader verklighet i bloggarnas förlovade land! Där allt många gånger är väl tillrätta lagt, fast jag vill inte vara "hård" där heller i "de perfekta bloggarnas värld" så finns det också en historia, ibland så är bloggen det enda ställe där det råder "ordning och reda" och för en del så är det den enda platsen!
De "tuffa åren" vi nu har bakom om oss, som familj kunde man mycket väl vara utan dem, att säga något annat vore en lögn! Fast en sak personligen som jag lyckats med och det är att bli botad ifrån mitt "pedanteri", en grym gen som bärs i våran släkt!
Vem kunde tro att jag för 10 år sedan kunde låta ett omkullblåst träd ligga kvar i 5 år på tomten? Jag berättade för en tid sedan i ett inlägg om att jag inte dammsugit på flera veckor!
(ångrar fortfarande att jag dammsög bort all härlig sommarsand som släpats in med fuktiga strandbadlakan).
Nyligen sa en person i min närhet!
-Du har förvandlats till en slarver!
Inte alls, jag är fortfarande hel och ren, men jag ser bara till det "viktiga i livet".
Klicka på bilderna för förstoring så ser ni beviset, jag har renoverat ytterfönsterna på stugan, så inte de och huset blir förstörda, resten skiter jag i och ägnar tiden att umgås med min familj och vänner, självklart även till att blogga!
Säger inte mer än att de som har en mail ansluten till sin blogg som jag exempelvis jernsaxen@live.se vet vad som sker bortom själva bloggen!
Har nyligen varit med via mitt arbete och byggt klart helt två perfekta sommarhus...hmm...inget under 200 kvm.......i bägge familjerna så fanns/finns det barn som skulle önskat sig helt andra saker en egna rum i sommarhuset, jag lovar, jag vet, de har berättat för mig!
Hm..."surt sa räven om rönnbären".........inte alls får jag en sommarstuga på 200 kvm vid havet så tackar jag verkligen inte nej, men bara till priset av att jag inte behöver stjäla en endaste minut ifrån något annat som är viktigt på det sociala planet.
För din skull Käre Läsare så skiter jag i att slipa golvet i stugan och sitter istället vid datorn och skriver några inlägg!
Okej då......kanske har jag även blivit lite lat med åren!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!
PS: Bilderna togs i somras av min kompis Ronny..............undrar vart han tog vägen, han håller visst på att renovera huset! (ler)
8 kommentarer:
Jamen, den stugan hade jag aldrig bytt ut mot något större, är det inte det som är meningen med att ha ett lantställe, att det skall vara lite mindre och inte så pretentiöst utan att man orkar med det. En stuga är en stuga är en stuga.
Jag drömmer ibland om ett litet, litet torp, ett timmerhus, pyttelitet.....
Det är taskigt när vänner försvinner för att man inte är lika kul när man är sjuk, som när man är frisk. Å andra sidan, är dom ens vänner om dom försvinner då? Nix, jag tror inte det.
Och en del hör bara av sig om dom behöver eller vill ha hjälp med något, det händer allt nu och då....
Jaaaa, så är det bara. Huvudsaken är nog att man vet var man har sig själv och att man börjar vänja sig vid sig själv! En stor sak bara det.
Kram på dig,
Agneta
Där tycker jag ni har det fint, inte alla som har en stuga och åka till. Perfekt avstånd till stan också, blir bara jobbigt om det är för långt. Vi har drygt 10 mil till stugan, det är lagom. Det var en jobbig tid för er under dom åren, men nu verkar du vara i fin form, även om du inte gillar och städa. Och visst döljer det sig mycket bakom käcka fasader, skönt och fly till bloggens snälla värld då. Och såklart det är idé och kommentera, jag läser och svarar alla. Annars är man ingen bloggare.
Ha det gott
Kramar
AnnaMaria
Ett litet småländskt torp på Uppsalaslätten. Idiosynkrasi känner jag icke.
Det finns mycket att säga om "tillrättalagda" bloggar. Även jag har ju raljerat en smula om detta, om hur människor tävlar med varandra om att verka mest perfekt och lyckad, och så får alla ångest för att ingen kan leva upp till det. Varför inte istället säga "hey, jag torkar häcken med påskservetter för toapappret är slut, och hey, ungarna fick skräpmat idag igen och hey, jag orkar inte vara duktig för jag kämpar med att hålla ihop mig själv"? Men det är som du säger. För en del är bloggen en oas, den enda plats i livet där inget skit finns. Och vem är jag - eller du - att döma? Tack för att du påminde. (Och så har jag hört att det faktiskt finns människor som är geuint inredningsintresserade OCH gillar att städa. Ryktet är dock obekräftat.)
Det var lättare att kommentera detta än det sjukt tunga lass som du och din familj har tvingats bära. Många kramar.
Hej Bästa:)
Så härligt att få höra en rad från dig. Det värmde :) Jo jag såg att du kikat in tidigare en gång, men jag har varit låg på bloggsidan ett tag.
Ja livet går verkligen inte obemärkt förbi. Man får sina smällar med jämna mellanrum. Men så reser man sig och går vidare. Du eller ni, har ju verkligen fått smaka på den hårda sidan.Du har gjort en fantastisk insats, och allt för dem du bryr dig om. Det är kärlek! Och/eller kanske är det därför du förstår att värdera det bästa istället.
Samma här. Jag vill gärna tro det. Men visst önskar jag att jag vore utan alla de där "erfarenheterna" men vi kan ju inte alltid väja, när livet rusar på.
Jag vet absolut att det bakom alla vackra bloggar döljer sig helt vanliga människor som du och jag med livets alla bekymmer. Men det är en skön känsla att få ett ställe där vi kan glömma och istället njuta av det som förgyller dagen för oss. Den feedback man får av alla besökare kan göra en hel dag. Många bloggare har fått påhopp och jag tycker det är trist och sorgligt när en del kallar det för klubbar med innebördes beundran. Egentligen tror jag dessa känner en utanförskap och avundsjuka. Därför dessa angrepp. För varför ens idas klicka in sig och bemöda sig med en kommentar om det är något man inte gillar?
Er stuga ser jätte mysig ut. Jag tror säkert att det är en hög mysfaktor innanför väggarna. Förutom de vackra möbler (som jag vet att du har försmak för) så andas säkert väggarna både kärlek, värme och omtanke.
För vem vill ha ett stort pampigt hus med prunkade trädgård och en milsvid havsutsikt? Det är säkert urtåkigt...dötrist och allldeles...alldeles.....
Varmaste kramen går till
dig idag :)
Pssst, idag blev jag riktigt allvarlig, men det var för att dina rader ovanför träffade rakt i hjärtat. Ds.
Så det skall vara.. Våra levande varelser runt om oss är alltid mer värda ä de döda tingen även om de behöver viss omtanke de med..
Kram Mia
Hälsan går först naturligt vis, klok som en bok är du. Vilken fint torp, som du vet så håller vi på att fixa och dona i vårt nyköpta torp. Och jag märker att hemma lägger sig dammet i travar, men vad gör väl det när det finns annat som är mycket roligare än att damma:))
Kram Bibban
Du måste vara otroligt (mentalt) stark för att ha överlevt dessa år. Så tufft. Måste säga att jag är full av beundran för dig. Dessutom förstår jag din blogg nu - ännu bättre.
En vacker röd stuga på pendelavstånd, kravlös, inte mer arbete än man har lust och ork med! Den ser så söt ut i skogen. Jag beundrar dig för att du kan berätta öppet i bloggen om era "tuffa år". Sjukdom och arbetslöshet, någon värre kombination finns inte! Det är mycket uppmuntrande för mig att läsa om att det finns såna män som verkligen tar hand om sin familj, då det blåser! Jag hade en tuff tid för många herrans år sen: skilsmässa, sjukdom,bara mig själv att lita till, försäkringskassan drog in sjukpeningen och därefter 3månader utan arbete. Reste mig, det gällde "vinna eller försvinna", tog kryckorna och bilen och utbildade mig.Det tog 3 år! Har fått för mig att min autoimmuna sjukdom uppstod pga det. För mig är bloggen också ett andningshål, där jag vissa dagar kan skriva om min "sjögrensvärk".
Andra dagar skriver jag att jag är pigg, Tyvärr har jag märkt att jag får fler kommentarer då jag beklagar mig. Då jag skriver om en bra dag får jag inte många kommentarer! Vad kan det bero på?
Jag följer också lilla fruns blogg och hon min. Jag beundrar henne för hennes positiva livssyn trots sin sjukdom.
Oj vad långt.
Ha en bra dag om du orkat läsa hit.
kram
Skicka en kommentar