Här presenteras en av Mästarna ifrån min kommande bok!

"Sången om Johan Christian Linning"

Självklart så är det inte alltid lätt att få fram all fakta ifrån 1700-talets Stockholm, äldre handlingar saknas ibland och dokumentation kring mästarbrev och liknande är inte alltid helt riktig. Ärligheten var inte heller alltid vad den borde vara, för precis som nu, så handlade det om pengar. I boken kommer jag visa hur idag möbler som säljs för miljontals kronor är "förfalskade", självklart kommer många handlare och stora Auktionshus bli upprörda.

Förfalskning och förfalskning, gränsen är hårfin, när jag skriver "förfalskning" så innebär det inte att möbeln är oäkta, jag är t ex helt övertygad om att Georg Haupts änka Sara Catharinas situation inte var så illa som det såg ut i boupptäckning (hur sanningenliga är dagens bouppteckningar egentligen, allt skrivs självklart ned till ett minimum). Georg Haupt dog ung och enligt handlingar så lämnades hans kalljärn in till mästarämbetet nästan 40 år senare.
Sara Catharina var säkerligen en klok kvinna och såg till att ett flertal möbler signerades med mästarens signatur långt efter hans död.
Ja, nu skulle inte det här inlägget handla om Georg Haupt, utan om en "släkting" till honom, men släkt förhållande går jag inte in på här. Visserligen kommer jag ta upp dem i minsta detalj senare bara det är en spännande historisk läsning ifrån 1700-talets Stockholm

Johan Christian Linning var en av dåtidens största konsthantverkare och ebenist.Han föddes under tidigt 1700-tal i Stockholm, närmare bestämt 1713 och avled 1779, 66 år gammal i Stockholm där han var yrkesverksam under i princip hela sin livstid.
Enligt handlingar så blev han den 10 juli 1730, lärling hos Christopher Wellendorph d.y. Fyra år senare, 1734 blev han gesäll, kan tyckas en långtid ifrån lärling till gesäll om man jämför andra snickarmästares levnadshistorier. Man vet inte riktigt hur länge han var gesäll hos Wellendorph, troligen fram till ca 1743, kanske med avbrott för gesällvandring, som var mycket vanligt att man gjorde vid denna tid, många gånger arbetade man utomlands några år. Sin sk "lådgesäll" fick han 1742. 1744 blev han ämbetsmästare och var det fram till sin död 1779. Under hela den tiden var hans verkstad den mest produktiva i hela Stockholm. 1746 gjorde han sitt mästerstycke som bestod av ett kabinettskåp. Han fick sitt burskap 1746. Han blev ålderman 1772 och var det fram till sin död. Han gifte sig två gånger under sitt liv. Första gången med Maria Christina Pihl, hon dog 1746. 1747 gifte han om sig med Johan Hugo Fürlohs ämbetsmakare änka, Maria Christina Wulf 1724-1745. I samband med äktenskapet med Fürlohs änka övertog han också hennes verkstad som innehöll 13 st. hyvelbänkar enligt boupptäckningshanlingar ifrån den tiden. Hur det stod till med den verkliga "kärleken" kommer vi troligen aldrig få reda på, ibland kunde det helt enkelt vara mer "praktiskt" att hitta en passande änka med etablerad verkstad och allt.

Verkstaden var belägen på Köpmangatan 3 i Stockholm. I början av sin verksamhet utförde han skåp och byråar i mer tyska, holländska och engelska stilformer men under 1750-talet blev hans möbler mer influerade av franska rokokoformer. (se bild) Under tiden som ämbetsman hade han 52 lärlingar inskrivna på tre till sex år, en av dessa var Maria Christinas son från äktenskapet med Fürloh som gick i lära hos honom i fem år. Utav dessa lärlingar blev 41 gesäller. Genom hans produktion som varade i över 30 år kan man få en goduppfattning om stilutvecklingen inom svensk möbelkonst under en del av rokokoperioden. I verkstaden tillverkades skåp, byråar, sekretärer, snedklaffsekretärer, skrivbord, mekaniska arbetsbord, spelbord, toalettbord, småbord, kommoder och även en hel del schatull. De mest karaktäristiska möblerna i han produktion är hans byråar. Han varierade sig i storlek när det gällde utformningen av sina rokokobyråar men de var alltid vackert välformade och riktdekorerade med beslag. Under senare delen av rokokoperioden utförde han även möbler med lätta och smäckra former. Linning använde ofta olika sorters träslag när han fanerade sina möbler. Valnötsträ var det vanligaste, speciellt under den tidigare produktionen men även trä som plommon, amarant, sockerdan, jakaranda, sandel, oliv, oxel, en, syren eller lönn använde han, en del av dessa i friser och ådersystem. Det finns arbeten av honom som är fanerade helt i amarant, eller oliv. Han var noga med att signera sina arbeten det ger oss idag en bra inblick i stilutvecklingen från senbarock till helt utvecklad rokoko.
vill du se exempel på hans offentliga utsmyckningar så be ge dig till Drottningholms lott, där kan man se fler prov på hans otroligt förnämliga möbelkonst.

Bild: Byrå, stockholmsarbete i rokoko, signerad två gånger a tergo CLN , fanerad med amarant och jakaranda, svängd dubbelbukig form, inläggningar i parkettmönster, brännförgyllda bronsbeslag, skiva av grön kolmårdenmarmor, skivan märkt med rödkrita a tergo "Linning", höjd 86, 137 x 64 cm; skivan lagad, skador finns, belagd med exportförbud inför försäljningen på Stockholms Auktionsverk för något år sedan, utropet var satt till 300 000-400 000 kronor men såldes för 280 000.

Källmaterial: Riksarkivet, Stockholms Auktionsverket, Kyrkoböcker, Drottningholms slott inventarielistor. Självklart stort tack till min "Mentor" Ulla-Karin Warberg på Stockholms Auktionverk som levande gjort historien för mig!

Vid datorn i nådens år 2009 Peter Olofsson!