"Att dö en smula.........!"

Mötte för några dagar sedan en fd arbetskamrat, vi löste ofta av varandra under sk "vak" på ett av Stockholms sjukhus. Av alla jag arbetat med under "vårdepitetet" så är det endast henne jag mött som verkligen i själen har och haft samma värderingar som mig när det gäller livet i "livets slutskede".
En sommar för cirka 25 år sedan så hade vi en Dam, med en enda önskan, att få dö i en park, iklädd sina egna kläder. För mig och min kollega var detta inget problem, Damen var liten och späd och sjukhuset låg i en park. Det tog några timmar innan hon "somnade in", minns när hennes grepp om min hand sakta, sakta började ge efter. Det blev ett litet "efterspel" för mig och min kollega för så här kunde man inte göra hur som helst. Vår klinikchet tyckte att detta var ett mycket "ofräscht" tilltag och folk hade ringt och klagat. Hur skulle det se ut om alla människor som var döende låg i parker på madrasser hur som helst? För mig som återigen har "döden som arbetsplats" är det inget konstigt, jag ser "döende människor" kring mig hela tiden, på gator och torg, på bussen och i matvarubitikerna.
Människor utan leénden på läpparna, trötta och slitna så långt ifrån levande som möjligt! Den mest levande människa jag träffat var nog den gamla Damen som jag tog förväl av i Vasaparken i Stockholm, hon hade levt väl och ville göra det in i sista möjliga ögonblick! Det är Fredag och helg för de flesta i Sverige idag, glöm inte att leva ordentligt du med, själv jobbar jag med "livet" pulserande i mina ådror!
Ha det Bäst!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Ulv Röde Din Hand i Cybermörkret!