måndag 3 september 2012

"Oumberliga Grabbar......eller......!"

Det här blir ett långt och jobbigt inlägg, passar bra då det är Måndag, regnar och jag är rejält förskyld, sådana dagar ska man ägna sig åt att vara gnällig och tycka synd om sig själv. Fast i slutändan kommer detta inlägg handla om hur "fucking djävla synd" det är om min Fru!

Att jag väljer Jonas Gardell som omslagspojke är enkelt, han har fått oerhörd publicitet kring sin nya bok eller rättare sagt kring sin trilogi. Första boken heter "Torka aldrig tårar utan handskar" och handlar i korthet om hetsen, jakten och behandlingen av AIDS drabbade homosexuella män under slutet av 70 och början av 80.talet i Sverige. Han vill göra upp med det som hände då i det Svenska samhället, såväl inom media och sjukvård.

Jag var själv en del av vårdsverige i början på 80-talet, var timanställd på två större sjukhus i Sverige.
Jag var längst "ned" på den medicinska skalan, jag jobbade som "pottslusk" som det kallades då.

Jag var en av dem som i Jonas Gardells bok uppmanades att använda munskydd och gummihandskar och extra kraftigt engångsförkläde vid kontakt med AIDS sjuka av överordnad personal.

Alla vill vi ha någon att se upp till, ha som en klok "Mentor" och det fick jag, det var en Läkare som var några år äldre än jag, en smart, klok och rolig kille, som jag dessutom blev god vän med.

Det vållade i sintur problem för honom i hans karriär, jag lovar det var inte populärt hos hans läkarkollegor när jag och min dåvarande Flickvän, nu Fru Olofsson blev hembjudna till honom.

"Skomakare bliv vid din läst" var lika viktigt då som nu. Ja, till saken, en av mina uppdrag var att hämta patienter ifrån en narkomansvårdsavdelning, jag lovar AIDS/Hiv vågen slog ännu skoningslösare emot denna grupp än emot de homosexuella.

På ett av sjukhusen jag jobbade på hade vi många ifrån "Kändisdjungeln" och de var knappast bortglömda. Mina tjejer, missbrukande prostituerade, smittade av HIV var det ingen som brydde sig om och då menar jag verkligen ingen. Den ordinarie vårdpersonalen ville ibland inte ens ta med dem till den röntgenavdelning som jag jobbade på. Så Oumberlige Peter som var Oumberlig redan på den tiden brukade gå och hämta de "Dödsdömda" ifrån deras avdelning, blev många gånger långa promenader av ångest, trötthet och smärta genom sjukhuset kullvertar.

Jag tog av mig mitt munskydd och mina handskar många gånger för att klappa och trösta och det gjorde även min Kompis och Mentorläkare, jag litade på honom.

"-Var inte orolig Peter, den här skiten smittar inte på det här viset!"

Hm.....undrar hur långt ett inlägg egentligen kan vara för att orkas läsa.....en av tjejerna som var otröstlig, var ifrån samma stad som jag och född samma år. Vi han "träffas" en hel del innan hudtumörerna och viktminskningen tog ut sin rätt. Hennes tårar torkade jag så många gånger att när jag jag några år senare blev Pappa så hände en intressant sak.

På 80-talet HIV.testade man alla gravida och när Fru Olofsson fick besked av vår barnmorska att hon inte hade HIV, så suckande hon högt och ljudligt. Så högt att barnmorskan undrade om Lilla Frun varit orolig för att hon eventuellt kunde vara "smittad". Vi förklarade inte närmare för henne, vi berättade aldrig om alla "tårar" jag torkat utan skyddshandskar.

Ja, vad är det jag vill komma någonstans med denna berättelse, jo......det finns människor som fortfarande klassas som "paria" inom vården, bl a då min Älskade Kära Hustru, som inte drabbades av AIDS utan fick ett annat "straff" i livet, hon fick svår foglossning som felbehandlades och är numera svår "Smärtpatient" sedan 18 år tillbaka.

Förra året blev det något "knas" med hennes smärtlindring, eftersom hon smärtbehandlas med Metadon så måste man vända sig till "Missbruksakuten". Denna "resa" var nog det värsta vi varit med om när det gäller förnedring inom Svensk Sjukvård. Lilla Frun har felbehandlats och förnedrats så många gånger under sina 18 år inom vårdapparaten. Om jag berättade om bara en bråkdel av vad som hänt henne så skulle nog ingen som inte läst hennes journaler tro detta.

Så när jag orkar mentalt att skriva min bok om hur min Fru behandlats så måste den nog heta något som "Det kom inte ens in någon i rummet med gummihanskar som ville torka några tårar"......och det var inte på 70/80 talet, då Jonas Gardells bok utspelar sig, det var i princip igår, på S:t Görans Sjukhus.

Usch, ett sådant här inlägg kanske blir som "Lök på laxen" för den med Måndagsångest, ett boktips får bli Mark Levengoogs nya bok "Rosor, min kära, bara rosor"!
"Ännu en gång beskriver han tillvarons absurditeter på sitt oefterhärmliga sätt och lyckas med förlösande humor ge begreppet feelgood en lite djupare mening!
Sagt av Ingalill Mosander på Aftonbladet.

Vid datorn som vanligt Peter Olofsson alias Ulv Röde Ditt Virus i Förskylningscybersverige!

8 kommentarer:

Marina sa...

Jag orkade läsa till slut, och det är helt sanslöst att det är så! Det tragiska är väl att det händer hela tiden, människor som blir feltolkade, felbehandlade och inte någon bryr sig...Ni som orkar fortsätta att kämpa, ni är helt fantastiska!

Fru Venus sa...

Fan. Jag har efter två graviditeter och två omgångar med foglossning fått min SI-led i kläm. Fruktansvärda smärtor där benen ger vika. Nu får jag sedan fyra år tillbaka SI-leden bedövad på på smärtpolikliniken på Orton i Helsingfors tre ggr i året. Är en ny människa! Orton är privat, kollat upp det?

LillaFlisan sa...

ja, Usch och fy för dessa sjukdomar. Jag tänker än i dag på min lilla familj jag hade på flyktingförläggningens öppna förskola i början på nittio-talet. En liten familj från Kongo där pappan som var gerilla soldat blivit dödad och mamman med sina tre barn tagit sig till sverige. Mamman var HIV-positiv och hade börjat visa symtom på AIDS. Hennes äldsta son som var 5 år bar också på smittan, liksom den yngsta på 2. Mellanbarnet var dock friskt.En natt kom polisen och hämtade dem på förläggningen och de blev skjutsade till Arlanda för att eskorteras ombord på flyget till Kongo.
Jag har aldrig skämts så mycket för att vara svensk i hela mitt liv. Jag tänker mycket på mellanbarnet som ju faktiskt var friskt. Vem tog hand om henne när alla hon kände blev sjuka och dog?

Som vanligt ett mycket tänkvärt inlägg min käre Peter!!

Största kramen!

Flisanlisan

P.s. Hälsa Hexan att hon är fantastisk!

Baronessan sa...

Såna här inlägg kan aldrig bli för långa. Skriv boken!
Det är så hemskt att höra när folk blivit felbehandlade. Det är ännu hemskare att ingen bryr sig. Man blir både trött och ledsen. Krya på dig du oumbärlige!

Le petit jardin sa...

det är så tragiskt med den här usla svenska vården vi besitter här i lanet, med personal som inte orkar läsa journalerna utan tar egna beslut, eller vårdpersonal som totalt struntar i sin hjärtpatient som vi har råkat ut för..men ett STORT tack till Er Änglar som finns, berör och värnar om sin medmänniska...förstår det olidliga i Ers frus behandlande...

Kram Kajsa

Cajsas Faster sa...

Kör på bara. Skriv en bok.
Har precis hört Gardell läsa sin bok. Jag är glad att jag är frisk..

Marie

Cici sa...

Det är tur att det finns såna som du som orkar skriva om eländet. Har sett en liten snutt av det under dotterns whiplashbehandling. Eller brist på en sådan.

Eli sa...

Jag har svarat på din kommentar i min blogg också, men tänkte skriva här med. Jag som är ganska ung ännu har svårt att förstå vidden av den här tiden men jag kan försöka förstå och det verkade som ett hopplöst elände (minst sagt). Jag tycker absolut att du borde skriva den där boken, som märkts med inte minst Gardell är ju böcker ett fantastiskt sätt att nå ut.

Angående din andra kommentar är det ju himla synd, men sen är det väl också så att ingen är fullkomlig och att alla dessutom skriver om det som ligger dem närmast hjärtat (i Gardells fall just de homosexuellas situation under den tiden även om de självklart inte var de enda som led). Ingen ska ju glömmas bort, man kan ju hoppas att Gardells bok ökar medvetenheten om AIDS överhuvudtaget. Inte bara hur de homosexuella hade det då i Sverige utan även hur andra hade det, och att det fortfarande finns.

Åter till din andra kommentar hos mig, jag fick tårar i ögonen av din berättelse också. Det finns säkert jättemånga "grupper" som led liksom personerna i Gardells böcker, alla skulle ju behöva lyftas fram och minnas och man kan ju bara leva i hoppet att det inte händer igen. Den boken tycker jag också du ska skriva.

Ta hand om er! Kram Eli.