Just det, ska inte en Viking som jag vara lite skrämande? Ja, ibland så har jag klara identitetsproblem! Vet inte hur din morgon var, men min var lite extra fin idag, tycker jag, nästan trollsk på något sett, kraftig tung dimma blandat med en skarp men låg morgon sol började jag min dag med! Idag var det dagen "D", den stora jaktdagen. Ja, egentligen så skulle detta ha gjorts tidigare men då arbete, kärlek och en resa till Västra Aros (Västerås) försenat mig, så fanns det inte mycket tid kvar att spela på. Jakten på den perfekta vitmossan måste inledas innan skymningen faller och det är dax att tända det första adventsljuset.
Sagt och gjort i gryningen så gav jag mig iväg ut i skogen på min långa vandring. Precis innan jag passerar den sista busshållplatsen vid gränsen mellan civilisation och vildmar så hör jag klappret av högklackat bakom mig och en kvinnoröst frågar om jag vet vad klockan är!
Den här unga damen är bekant på något sett och i de trakter där jag börjar min vandringstråt så finns det mycket bekanta ansikten, fler än jag kan minnas. Tar fram min mobil och ger henne en tidsinformation, redan här spricker ju illusionen om att vara viking, en viking har väl för fasiken inte mobil telefon! Vi börjar prata och denna unga dam i 20 års åldern visar sig att vara på hemresa efter en fest, hennes natt börjar där min dag startar. Hon undrar vad jag ska göra........hm.....har som praxis att varken ljuga eller förvanska, sanningen är nog så spännande, men i detta fall så tvekar jag lite, fullt vildmarksklädd och orakad så känns det lite konstig att säga som det faktiskt är att jag ska ge mig ut i skogen för att hitta den perfekta vitmossan, precis den där täta lite silvergröngrå som "knölar" sig som små blomkålshuvuden, jag vet precis var den perfekta mossan växer, ganska så långt in i urskogen i en förkastning så växer det vita guldet, försiktigt ska jag plocka lite i gränslandet mellan skog och bergsknalle!
-Va kul, utbrister då det "Lilla Livet"!
-Får jag följa med? Skulle vara hel nice att komma hem med egen plockad vitmossa!
Oj, nu blev allt jobbigt, känns inte som jag vill ha något sällskap, den här stunden är min, likaså skogen och vitmossan, Vikingaland!
-Okej då, blir mitt svar! Vill ju inte verka otrevlig!
Det här är inte en morgon som man skall prata på och den unga damen är också tyst och tittar sig storögt omkring, gränslandet till Tyresta Nationalpark kan göra en stum.
Borde man ta med sig en främmande ung kvinna in i skogen, dessutom är hon heltklart "dagenefter" och egentligen så borde jag dessutom ställa en massa frågor, tycker hon verkar bekant och kanske vet hon vem jag är, men hjärnan och kroppen är slut efter två veckors stenhårt arbete så jag orkar faktiskt inte med att ställa några frågor. Njuter av stunden bara och funderar att det är ju så här det borde vara människor emellan! Visar henne gläntan med vitmossan, så får hon en påse av mig och order om att inte ta för mycket på samma ställe, utan bara en "tuva" här och där!
Borde inte denna händelse vara nog denna morgon, i allafall när det gäller det sociala planet?
Vad händer, när jag står på huk i morgonsolen plockandes vitmossa och känner den fuktiga morgonluften fylla mina lungor!
Helt plötsligt så hör jag ett barns röst som skriker:
-Mamma, titta jag har hittat en Farbror!
Ja, nu är definitivt morgonlugnet över, en glad och frågvis 6 åring överöser mig med frågor, vad jag gör i skogen, om den stora flickan är min Fru eller Dotter, om jag gillar köttsoppa och vad jag önskar mig i julklapp! Självklart så svarar jag, men jag är inte riktigt övertygad om att denna Lilla Flicka lyssnar på svaren och helt plötsligt så gör hon ett utfall med en pinne och slår mig som med ett svärdshugg över handen. Jag är trött och vill bara ha lugn och ro. Mamman till flickan är minst lika pratglad som sin dotter och jag får även av henne en massa frågor, likaså förklaringen till varför Dottern och hon är i skogen denna Arla morgonstund. Hennes man har varit på årets första julbord och är rejält bakis bland annat. Funderar en kort stund på om det här utspelat sig för tusen år sedan, hade jag då tagit fram mitt svärd och fått det lugnt och tyst omkring mig med några svepande svärdshugg?
Snart 46 år, trött och grinig börjar jag bli, inte bra, tur att jag i min fantasivärld uppfattar mig som en kristnad vikingahedning.
Den Lilla Flickan med sin Mamma vandrar iväg och sedan tackar även min lite äldre Följeslagerska för sig och vandrar tillbaka åt civilisationens håll!
Står där sedan kvar i skogsgläntan och funderar över min roll som en modern viking och att jag nog också skulle vilja vara 20 år igen och kunna parta en helt natt för att sedan av bara ren "livsglädje" ge mig ut i skogen för att hitta den perfekta vitmossan med en främling!
Om jag kom fram till några svar, nej, faktiskt inte, du är ju på den Oumberliga Bloggen just nu, inga svar utan mest frågor!
Vid datorn i Vitmossans Tid Peter Den Oumberlige!
.jpg)
