Ja, det här får väl ses som något slags mellaninlägg i "Jakten på det förlösande skrattet"!
Är faktiskt lite "förbannad" fortfarande så jag har lite svårt att samla mig inför skrivandet av detta inlägg. Skriv nu för i helvete inte att man "ska inte låta andra styra ens humör" eller något annat dravel, folk som säger så verkar ha stängt av helt och hållet. Klart som fan att man ska bli förbannad och omgivning ska också märka av det om det är befogat. Nöjda människor har inte fört världen framåt, var så säker.
Igår var det ju som alla vet "helg" så jag tog med mig "Lilla Frun" ut till "GammelMormors grav" för att tända ljus, fint på alla sett, inga upprörda miner för att vi åkte bil på Kyrkogården, trots mycket folk, fast vi har inga tonade rutor på vår bil (Handikapp buss) folk ser ju att "Lilla Frun" ligger i den och hon har nämligen rejält svårt att gå. Allt frid och fröjd.
Sedan en tur upp på "Söders Höjder" för att äta Pizza, det är då detta fenomen visar sig igen, värre och värre för varje år som går. Min Fru går de få meter hon kan gå med ett sk "Gåbord" ett stort illrött "as" som ingen vettig människa kan missa. Själva promenaden gick bra igår, brukar vara värre, många som tränger sig förbi, ibland faktiskt knuffar till "Lilla Frun", en liten "knuff eller buff" så måste vi åka hem igen (Smärtpatient), fast igår hände inget sådant. Visserligen är jag alltid beredd på det, alltid så är det faktiskt en man i min ålder och storlek, som beter sig illa. Fast andra sidan så känns det djävligt fint och rättvist på något sett när jag fäll er en lika stor man som mig själv, med en välriktad knäspark eller benkrok. För sådan är jag beter du dig som en "skit" mot min Fru, då får du fan i mig också ta konsekvenserna av det också, "tugga tegel" heter det på Söderslang!
Usch, det där lät väl inget trevligt? Nej, faktiskt inte, en mycket dålig sida av mig kan tyckas, men alla har vi våra fel och brister!
Vilken lång inledning det blev för att egentligen komma till saken, det här med att vara ohyfsad ska detta inlägg handla om. För att inte bli för långrandig så tar jag hjälp av en fin lite äldre artikel ifrån DN (Bara att klicka om det finns intresse) Anledningen till att jag skriver dessa rader idag är att jag satt och såg en händelse upprepa sig exakt 12 gånger på en timme igår!
Vid entrén så stod de som väntade på att få med sig sin "hämtapizza", 12 gånger så var det äldre, kvinna med barnvagn eller någon med extremt många pizzakartonger, ingen fick hjälp med att öppna dörren ut ifrån Pizzerian, några gånger så var faktiskt de som var på väg att hämta pizza tvingade att sätta ner kartongerna på golvet för att kunna öppna dörren ut. Två gånger var de som stod och väntade tvingade att flytta på sig för att denna procedur skulle fungera. Självklart reste jag mig upp för att hjälpa till fast jag sitter en bra bit bort!
Uppriktigt sagt, har man ingen koll på vad som händer, ingen höll ens på med sina mobiler av de väntande, stod bara där med halvöppen mun och såg dumma ut. (hade egentligen inte varit någon ursäkt det heller, alltså att de höll på med sina mobiler, ville bara låta lite trevlig).
Sista gången det hände var jag tvungen att fråga den "sinnesslöa" fan som stod närmast dörren om hans föräldrar var syskon och helt djävla felnavlad? Liraren svarade då: -Kunde öppnat dörren om hon frågat!(?)
Nej, nu ska jag "släppa" det här, men en del i "Jakten på Glädjen" måste väl i allfall vara att få tillbaka omsorgen och respekten för sina medmänniskor i samhället?
Vilken underbar "terapiform" bloggandet är, känner mig genast gladare!
Ha en fin Söndag, kanske även en fin Vecka också, i fallatt vi inte "hörs och ses" innan dess, men man vet aldrig med mig, kanske "Bloggnödigheten" slår till redan ikväll med ännu ett Oumberligt inlägg?
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!
PS: Googlade fram en massa om "Vett och etikett", måste man läsa en bok för att veta hur man ska bete sig mot sin omgivning, då är det "djävligt" illa, måste jag säga. Skulle dessutom någon bli upprörd för att jag äter med fel sorts gaffel vi den fina middagen, då kan den människan lika väl få "schamponera mig i skrevet"! (Okej, jag snodde det citatet av Jack Nicholson, visst är det lite "mustigt"!) Ha det Bäst!
7 kommentarer:
Man blir mörkrädd. Samhällets artighet och empati är en "utrotningshotad art"....
Så är det, Peter.
Med risk för att låta som en gammal kvarleva från Krita-perioden, måste jag säga att medvetandet om vår omgivning och medmänniskor är på väg att suddas ut, sakta men säkert.
Idag handlar det om individualism, både på gott och ont förstås.
Kom ihåg att jag generaliserar här, det finns alltid undantag.
Man ser till sig själv i allra första hand. Inget fel i det, men numer sträcker det sig så långt att man inte alls uppfattar omgivningen och de små situationer som där kan uppstå.
Hålla upp dörren åt någon som har händerna fulla, lämna sin sittplats på bussen åt någon som uppenbarligen behöver den bättre. Sådant man gör med automatik, kan tyckas. Dock inte längre. "Man måste fråga om det", annars uppmärksammas det inte överhuvudtaget.
Individualismen sträcker sig till och med så långt att man inte ens väjer på trottoaren då man är på kollisionskurs med en annan fotgängare. Istället uppstår ett "Chicken-Race" som faktiskt slutar med krock om det är 2 individualister som möts...
Fantastiskt, eller hur?
Många ungdomar som slussas ut i arbetslivet (där artighetskoder och dylikt skiljer sig rejält från skolans), behöver i praktiken utbildas i att se människor i ögonen och att ta i hand när man hälsar.
Idol-uttagningarna är ju ett praktexempel på hur verkligheten slår till mot de intet ont anande aspiranterna. Jag får till och med intrycket av att det är allra första gången i personens liv som den får höra "sanningen", och klart som fan så rasar världen samman. "Alla har ju alltid sagt att jag sjunger jättebra".
Visst, axelklappar och "Du kanske inte är så bra på matte, men du ritar jättefint!" gör ju inte ett barn redo för det hårda vuxenlivet.
Lång kommentar, huga!
Avslutningsvis vill jag bara säga att ungdomarna på många sätt är fina, tro inte att jag tycker annat.
Men samspelet med medmänniskor är något som mobiltelefonerna och MSN är på väg att ta bort..
Fortsätt håll upp dörrar, Peter, det kommer jag göra!
Kram!
//Joacim
Jo, förresten!
Jag tror dina små grannbarn står vid din tröskel nästa år igen, deras traumatid håller inte i sig lika länge som vår, haha (som tur är)
Citerar Alfa: "Många ungdomar som slussas ut i arbetslivet (där artighetskoder och dylikt skiljer sig rejält från skolans), behöver i praktiken utbildas i att se människor i ögonen och att ta i hand när man hälsar."
Måste bara kommentera, eftersom jag råkar arbeta i en (gymnasie)skola och har med åren hunnit observera ett och annat...
Skolans ev dåliga artighetskoder är lika för alla, men det är stor skillnad på barnen. Den felande länken är HEMMEN och FÖRÄLDRARNA, alltså inte skolan. Här måste jag vara mycket tydlig.
Det finns många barn som är omtänksamma, öppnar dörrar etc... och så finns det de som slänger igen dörren framför någon som kommer bärande famnen full med böcker... Då brukar jag alltid påpeka detta, när jag ser det, så lärare jag är... ;)
I alla fall, ibland träffar man ju föräldrarna och genast fattar man... Det finns föräldrar som langar alkohol till minderåriga, som struntar i det mesta, som helt saknar normer. Deras barn lär sig bara "rättigheter och att kräva". Vem ska uppfostra dessa föräldrar?
Både förskola och skola gör mycket för att skapa goda normer, men det räcker inte. Vi har, händelsevis, även andra uppdrag.
F ö är jag helt överens med dig angående detta elände. Vi vuxna måste lägga oss i, alldeles oavsett om vi är lärare eller läkare. Tror att vi även måste tala med varandra om detta, vilket exempelvis just skett här på din blogg.
Vanlig enkel hövlighet.... Hur jävla svårt kan det vara? :-\
Vet själv hur varm i hjärtat jag blir när en vänlig reser sig på pendeltåget när man kommer med kryckorna.
Här fortsätter jag att kämpa på med sonen, 7½ år.
Vanlig vett och fason ska ungjäkeln få lära sig i alla fall!
*slår näven i tangentbordet*
Svarat med både glimten i ögat och en massa allvar
Kul att du tittade förbi;-)
Ja man slutar aldrig att förvånas över hur självcentrerade många människor är!
/Sussi
" Klart som fan att man ska bli förbannad och omgivning ska också märka av det om det är befogat. Nöjda människor har inte fört världen framåt, var så säker."
Finns nu med i Flisans något tunna bok; Kunde inte sagt det bättre själv!
Peter, jag vet att jag försummat dig!
:-)
Jag är så ledsen men jag hinner bara inte med just nu. Livet snurrar på i 120 och jag har fastnat med foten på gaspedalen.
Bloggen ligger sist på prioriteringslistan just nu och vissa dagar hinner jag inte ens slå på datorn.
Har stått på antikmässa hela helgen så nu är jag av med mängder med saker (till min mans glädje) och lite rikare (till min dotters glädje) men ack så slutkörd!
Tyvärr blir det inte bättre heller men på jullovet då....Då ska det bli ändring på torpet!!!!!!
(OBS! detta är en yrkesskada. Så här tänker alltid vi som jobbar i skolan. Allt man inte hinner med ska göras på nästa lov. Tyvärr hinner man ju inte då heller, hahaha)
sen hoppas jag att du inte ändrar ett dugg på din blogg. Den är perfekt som den är. Våra inredningsbloggar finns det ju 13 på dussinet av men av din Oumberliga finns det bara EN av.....
Unikat som vi inom BRANSCHEN brukar säga (*asgarv*, tänk vad man blir stursk efter att man umgåtts en helg med antikhandlare, hehehehe!)
Sen skriver du ju dessutom om livets väsentligheter. Du får mig helt enkelt att vilja bli en lite bättre människa, min käre Peter efter att jag läst dina inlägg.
Dom gånger jag håller med d.v.s. hahaha!
(Fast egentligen håller jag ju med dig i princip det är bara att formen varierar lite, men i kärnan tycker vi ju oftast lika)
usch nu blev jag långrandig igen.
Kanske kan denna låååååååånga och som vanligt röriga kommentar kompensera lite av min försummelse.......
Ha det bäst!
Kram
Flisan
Skicka en kommentar