Om jag ska minnas för en sak så var det i allfall att "killen försökte faktiskt" sprida lite glädje, lite "gläntade han på rullgardinen"! Att han också försökte sprida lite "glädje" via alla Oumberligating han visade på, hoppas jag också att han blev ihågkommen för.
Tills det är dags att rulla upp gardinen på riktigt så sjunger vi tillsammans lite underbara och helt Oumberliga Skillingtryck, då tidens internet, helt klart!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!
PS: Nu ska jag skriva ett modernt Skillingtryck om Svininfluensan! Du som är intresserad av svensk historia, lyssna på texten om den "Stora Järnvägsolyckan i Lagerlunda". Intressant och tragisk händelse som blev väl dokumenterad via alla dåtidens medier, läs mer på Lagerlundaolyckan!
Berättelsen om Elvira Madigan och Greve Löjtnant Sparre har väl inte undgått någon, hoppas jag?
Sorgeliga saker hända
som romaner fylla kan,
sorgligast var dock den ända
som tog fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel,
kind så röd och ögon blå,
smärt om livet som en stängel,
tjusande att se uppå.
När hon dansade på lina,
lik en liten lärka glad,
bifallsropen hördes vina
ifrån långa bänkars rad.
Då kom löjtnant Sixten Sparre,
vacker, bildad adlig börd;
ögat stråle, hjärtat darre,
ty hans kärleksbön blev hörd.
Gift var Sparre, men sig skilde,
från sin maka innan kort;
allting han försaka ville;
med Elvira draga bort.
De till Danmark styrde färden,
men den resan den blev kort,
fastän långt i vida världen
tänkte de att draga bort.
Det tog slut på deras pengar,
ingenting att leva av.
För att undgå ödet stränga
sökte de en blodig grav.
Nöd och kärlek dem förenat,
leva här det var ett tvång,
därför båda nu sig enat
dö på en och samma gång
Sparre en revolver lade
i sin hand och sikte tog
mot Elvira, vilken sade:
Sixten min! och föll och dog.
Vitt kring land och rike denna
händelse sig spridde ut.
Skildra den förmår ej penna.
Brottslig början - rysligt slut.
Se dig för, du ungdom glada,
som så sällan ser dig för,
att du ej en gång får bada
i ditt blod förrän du dör.
Tänk därpå i ungdomsåren,
o, hur lätt du falla kan.
Brottslig kärlek, följ ej spåren!
Sorgeliga saker hända
som romaner fylla kan,
sorgligast var dock den ända
som tog fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel,
kind så röd och ögon blå,
smärt om livet som en stängel,
tjusande att se uppå.
När hon dansade på lina,
lik en liten lärka glad,
bifallsropen hördes vina
ifrån långa bänkars rad.
Då kom löjtnant Sixten Sparre,
vacker, bildad adlig börd;
ögat stråle, hjärtat darre,
ty hans kärleksbön blev hörd.
Gift var Sparre, men sig skilde,
från sin maka innan kort;
allting han försaka ville;
med Elvira draga bort.
De till Danmark styrde färden,
men den resan den blev kort,
fastän långt i vida världen
tänkte de att draga bort.
Det tog slut på deras pengar,
ingenting att leva av.
För att undgå ödet stränga
sökte de en blodig grav.
Nöd och kärlek dem förenat,
leva här det var ett tvång,
därför båda nu sig enat
dö på en och samma gång
Sparre en revolver lade
i sin hand och sikte tog
mot Elvira, vilken sade:
Sixten min! och föll och dog.
Vitt kring land och rike denna
händelse sig spridde ut.
Skildra den förmår ej penna.
Brottslig början - rysligt slut.
Se dig för, du ungdom glada,
som så sällan ser dig för,
att du ej en gång får bada
i ditt blod förrän du dör.
Tänk därpå i ungdomsåren,
o, hur lätt du falla kan.
Brottslig kärlek, följ ej spåren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar