onsdag 4 januari 2012

"Gråväder och barnen flyttar hemmifrån.......!"


Gråväder ute och barn skjuts på öppen gata i Malmö, samtidigt som ytterligare ett av mina stora barn packar sina flyttkartonger för att börja plugga i Uppsala och även bo där. Den äldsta sonen är redan utflugen sedan några år tillbaka och Lilla Dottern vistas större delen av tiden hos sin pojkvän. Visst är allt naturligt och helt som det ska, men när "känslan blir för stark", hur fan hanterar jag den. Bara en sak att göra, spela tung basfylld blues allt vad öronen tål...hm....även mina grannars...fast dem skiter jag i idag, de får väl hantera sina liv bäst de kan.
Idag har jag förvandlats till en bråkig och stökig rebell, hoppas ingen gör misstaget att ge mig "fingret" i Stockholmstrafiken idag, kan bara sluta på ett sätt då! Dessutom har jag funderat på att köpa en riktigt gammal stor husvagn och bo i den. Kris....? Nix, utveckling av individen skulle jag vilja kalla det för!
Vid datorn som vanlig Ulv Röde Den Sista Bluesspelande Vikingahövdingen.....Peter Olofsson då..? Var är han? Inte en aning!

5 kommentarer:

Marina sa...

Det där med att inse att barnen är så stora att de drar iväg är något som framkallar blandade känslor...jag intalar mig bestämt att det beror på att de har blivit stora och förståndiga på grund av bra uppfostran och inte för att de tröttnat på sina föräldrar!

Singelmamman sa...

Och sen kommer de hem och vill umgås. Jag har mina tonåringar var fjorton dag, två veckor åt gången tror att jag är van när den dagen kommer, men det blir nog väldigt jobbigt. Då ska jag också flytta. Så tror jag som Marina, att vi gett dem mod och kraft att stå där på sina egna ben. Det intalar jag mig själv när det är som mest tungt.

Tant Grön sa...

Blues. Det är bra medicin det.

Karins fotoblogg sa...

Det där har jag framför mig ett tag till... Men jag kan verkligen förstå att det känns knepigt när barnen blir stora och lämnar boet.

Men du... den siste bluesspelande vikingahövdingen? Och första va?
(hälsa Peter!)

ullrika sa...

Det är så skumt det där, när barnen är små är det lätt att se fram emot att de ska flytta hemifrån (dvs, att allt ska bli som förr), men... jag kan tänka mig att det är rätt blandade känslor som väl dyker upp när de är på väg hemifrån de älskade små...