"Att älska i nöd...inte alltid så lätt....!"

Idag börjar en artikelserie i Svenska Dagbladet, "Att älska i nöd", en artikelserie om oss anhörigvårdare, vi som tar hand om våra föräldrar, makar och barn när samhället fallerar.
Egentligen är jag sedan länge "utbränd" inom detta område, så redan vid dessa inledande rader så bokstavligen börjar svetten rinna på ryggen och yrseln tilltar. Dessa två "symptom" är priset för anhörigvård, plus mycket, mycket mer, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt!
Jag har vårdat min Kära Hustru i hemmet i 17 år nu, hon är inget direkt vårdkolli i ordets rätta bemärkelse, i skrivandets stund är hon sängliggandes i några dagar. Fast det är hennes "pris" för att ha besökt Bokmässan i några dagar! Sedan ett år tillbaka så fungerar vårat liv "drägligt" då "smärtlindringsmetoderna" utvecklats, för Lilla Frun heter "livet" Metadon. Är det inte bara missbrukare som får Metadon? Svaret är nej! Metadon har en fantastiskt fin smärt lindringseffekt på kroniska smärtpatienter pga av dess "långvariga och tröga" verkningsgrad! Att påstå att hon nu är "frisk" vore ju överdrivet, då hon fortfarande är beroende av hjälp i princip alla situationer, men att inte behöva åka ambulans en enda gång på ett år är ett "under i vår värld"! Sådant gör också att jag som deltidsanhörigvårdare kan koppla av mer. Annat var det när våra 3 barn var små, då var det kaos i ordets rätta bemärkelse. 10 år är i princip "raderade" ifrån mitt minne, 10 år med ett otal operationer, felbehandlingar, myndighet och läkarbråk för att min Frus rättigheter skulle tas tillvara mm.

Sedan lugnade det ner sig lite, fast det vara bara "lugnet före stormen", några år senare fick jag fästingburen neuroborrelia som slog ut mig totalt i nästan två år. Sedan rehab under något år. Under denna tid lyckades min Käre Far "snurra till det", blodproppar och amputation av ben.


Ler lite för mig själv när jag läser dagens artikel i Svenska Dagbladet när "Catharina" beskriver sin "besvärlige" Far, "Gamla Gubbar" har en generell benägenhet att inte alltid vara så lätthanterliga i sjukvårdsituationer. Ska göra ett inlägg senare och berätta mer om "Farsgubben"! Farsan mår idag bra och bor på ett äldreboende, ett tag trodde vi att han var påväg att bli dement, men inte då, gubben låg för räkning några år, men reste sig på 9 och i somras var vi och köpte nya kostymer och skor......hm.....behövs bara en sko, Farsan har bara ett ben numera. Så för dig som är inne i "anhörigvårdkaoset", det kan finnas en ljusning i mörkret. Fast om jag inte själv varit sjukskriven så hade det gått åt helvet bokstavligen för min Pappa, två dagar i veckan så orkade jag sätta mig i bilen och köra 30 mil för att hjälpa honom, någon annan hjälp fanns inte att få för honom. Hemtjänsten totalt värdelös i hans fall, de bestal dessutom honom! Sammanlagt så körde jag bil över 4 000 mil under två års tid, min ena bror hjälpte även till att ta hand om vår Pappa, men han gick och dog av sina svåra diabetes under denna tid endast 48 år gammal! Håll med om att om Gud finns så är han en avancerad cyniker! Efter några års kamp så fick jag äntligen in Farsan på ett äldreboende, bilden ovan tog jag där på honom! Fortfarande lite "omtöcknad" av alla operationer så trodde han att han hamnat i "himmelriket" och nu två år senare fullt klar i knoppen så vet han att han faktiskt är i himmelriket eller rättare sagt på Änglamarkens Äldreboende med djur och natur på schemat.
Heders åt all personal där!
Vid datorn som vanligt Ulv Röde alias Peter Olofsson Din pottslusk på Cybersjukan!