Här ligger min Farsa! Kanske den bästa bild jag någonsin tagit! Inte tekniskt, inte vacker men "känsloladdad" för mig!
Jag döper alla mina bilder och denna bilder heter "Äntligen är Farsan i hamn!"
Klicka gärna på bilden så då får den i "storbild" framför dig! Skit i att det är Oumberlige Peters bild, fundera lite själv vad du läser in i bilden innan du förtsätter att läsa mitt inlägg!
Det här är ingen hyllning till min Pappa, ingen glorifiering utan det är Min Pappa, inget mer att orda om det! Precis som mina barn har sin Pappa! En människa som finns där antingen man vill det eller inte!
Min Pappa har inte behövt någon hjälp av mig tills för fyra år sedan, då han helt plötsligt inte kunde gå pga av proppar i benen! Det föll sig så illa jag samtidigt blev sjuk i neuroborrelia så inte jag heller kunde gå, 6 gånger fick jag vara på sjukhus pga av yrsel balanssvårigheter och förlamning i underbenen!
Jag kör på med lite mer snyft historier..........min Fru kunde inte heller gå vi denna tidpunkt, hon har ju sin fölossningsrelaterade sjukdom så hon låg också på sjukhus!
Som tur är så hade jag en Bror som kunde gå.......så han åkte för att hjälpa min/vår Pappa varje helg!
Men så hände det som inte fick hända..............Brorsan gick han med.....vart gick han då?
Jo, han gick och dog helt plötsligt 48 år gammal!
Var inte orolig eller bli nedstämd du som läser detta.......det blir inte värre nu! Det här är faktiskt en blogg om ett slags hopp.....mitt ibland hopplösheten!
Brorsan höll sig vid liv så pass länge att jag kunde komma på benen och börja hjälpa Farsgubben!
Självklart tog jag hjälp av alla samhällsinstanser hemsjukvård, hemtjänst osv! Fast alla vet att detta fungerar inte av sig själv inte, i allafall inte i början!
Tur i oturen så blev jag långtidssjukriven och det blev både min Fru och min Pappas räddning under denna period! Jag orkade hålla mig på benen cirka 2-4 timmar per dygn och det räckte för att få handling, barn, Min Fru och Mina Pappa att fungera! Jag själv då...........han "glömde jag bort"!
Jag skulle egentligen gjort ett inlägg om "anhörigvård" här, om hur dåligt samhället betalar denna nödvändiga tjänst, men jag struntar i det idag.....finns lite om det på min Medicinblogg http://www.jernsaxen.blogspot.com/ .
Åter till bilden, "Äntligen i hamn"............två år tog det att få in Pappa på den Äldreboende som bilden är tagen i, under denna tid så körde de jag sammanlagt över 3100 mil bara för att handla och se till FarsGubben.........det är både tid och pengar det! Hans lägenhet renoverade jag för att den överhuvudtaget skulle gå att sälja.......jag bråkade och överklagade hans olika placeringar inom olika sjukvårdsinrättningar! Tillslut så fick jag in honom på detta Äldreboende med inriktning på Djur och Natur! Benen är kapade på Gubben, men har är numera helt frisk, sjukdomen har släppt sitt grepp så nu när vi träffas två gånger i månadens så åker vi alltid ner på stan och äter middag och handlar sådant som behövs i en 8o-årig mans liv! Conjak för det mesta! Förra veckan kändes det som allt och alla var i "hamn", då kunde även Lilla Frun följa med och vara med och äta, visserligen måste hon ligga i vår Handikappanpassade buss och sitta i sin "specialstol" och Farsan i sin Rullstol..............jag är helt frisk, lite pirr i vänsterfoten ibland bara, ibland pirrar det ända upp i ljumsken....fast då kan känslan bli en annan.........så det kanske jag får skylla vårljuset på! (ler)
Där sitter vi alla tre på krogen och käkar Oxfilé och dricker Vin (Inte jag, jag kör och bär!) skrattar och har trevligt...........någon tittar till lite exta...för vi är ju i Västerås, Gloendets huvudstad........vi trivs, vi mår bra, jag är fysiskt stark som fan och kan lyfta dem när det behövs.....psyket är kanske inte riktigt läkt ännu, vissa saker sätter sina "spår"........men Ulv Röde är pågång igen!
Det finns en artikelserie om att "växa" av svårigheter i Svenska Dagbladet,
"Det som inte dödar stärker".....läsvärt måste jag säga! Det finns folk som varit med om mycket värre saker än mig och min familj...men man ska aldrig jämföra och ärligt..........jag kunde varit utan dessa 4 år! Men nu är det som det är och det är bara att göra det bästa av situationen!
En vanlig Onsdags fundering skriven och tänkt av Peter Olofsson alias Ulv Röde!
PS: Farsan var mycket dålig efter sin sista större operation, benamputation, narkosen tog hårt efter som han fick vara sövd länge.......samtidigt så flyttande han in på detta boende!
Djäklar vad allt kändes bekant tyckte han..........inte undra på det, han bor idag i det som var hans kontor för 30 år sedan då han var med och byggde detta sjukhus som numera är ombyggt till ett äldreboende. Farsan bor i en del där de boende bara behöver praktisk hjälp pga sina handikapp, inga senila eller dementa där, så han kan öppna sin dörr och rulla ut i "världen" när han vill...........nu längtar han ut och till våren precis som hans son Peter gör..........ut i "sinnenasträdgård"........som parken utanför heter! DS
5 kommentarer:
Starkt Peter, och som vanligt bär du även dina känslor på utsidan och det får dig att skriva som ingen annan gör. En oefterhermlig och för mig oumberlig läsning.
Det som inte dödar, stärker. Klyschigt, men så in i helvete sant.
Kram på dig, eländeskvinnan hälsar!
Kramar till dej ♥
När man är mitt i skiten, när smärta och alla problem som följer en svikande kropp hopar sig. När man inte vet hur man ska fixa pengar till mat, inte vet hur man ska få hem den och sedan inte är säker på att man klarar att laga till något. När man inte vet om man kommer att kunna behålla sitt boende. När man inte vet om operationen man ska gå igenom är något annat än dyr och jävligt smärtsam. När man inte vet om allt kommer att gå käpprätt åt helvete..DÅ tar jag en stund i taget. Just nu löser jag detta problem just här och just nu. Och så vänder jag blicken från det mörka och ser på mej själv utifrån och kan tycka att vissa situationer är rätt dråpliga. Jag åker på smäll efter smäll av livet och folk undrar ibland: hur fan lyckas du behålla förståndet? Hur klarar du av det?
Därför att jag biter ihop och fokuserar mej ur svackorna och när jag klarat av en misär kan jag vända blicken bakåt och fundera på hur det gick till. Men aldrig när jag är mitt i, en sak i taget, bit ihop och slit, inget analyserande när man är mitt i. Det får man spara tills efter.
Vad ville jag säga med det här då? Typ att det är tur att man inte vet vad som ska hända och man kan få styrka av att se bakåt och fatta vad man faktiskt klarar, när man biter ihop och sänker huvudet!
Det man klarar stärker!!! Om det inte långsamt har ihjäl en ;)
Tusen kramar till en alldeles ovanligt oumbärlig HJÄLTE ♥
Åh men Peter...om du visste vad du gör med ett kvinnohjärta som mitt...
Bra, otroligt bra skrivit!!!
Jag gillar bilden på många sätt. Man måste vandra in i den först färglösa bilden för att med rullstolens hjälp glida åt det gyllene snittet där din pappa ligger och skapar färgresonans mellan stolen, sängen och sig själv. Ofta är det just bilder tagna i början eller slutet på en livshistoria som betyder mest efteråt. Det är där det tråkiga kommer med släktfoton. De betraktas ofta helt utan eller med en icke själv upplevd historia och blir på så sett mindre värda och om två generationer åker normalt bilder som denna i pappersåtervinningen. Men nu kommer du att berätta bildens betydelse och på så sett göra den till en framtida fototapet.
Skicka en kommentar