Ännu en gång möts jag av en artikel i SvD om allvarliga brister inom barnsjukvården på
Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Man skriver om felmedicinering och felbehandlingar, visst det är ett stort problem, men ingen verkar ställa den egentliga frågan varför är det så?
Varför uppkommer all denna "problematik"! En stor del av de människor man möter inom vården har aldrig lärt sig "lyssna", jag vet det genom att jag själv jobbat inom vården, har tagit hand om anhöriga som är/var svårt sjuka samt genom alla de kontakter jag har via Patient och Smärtföreningen Jernsaxen.
För något år sedan så hjälpte jag till med "pappersexercisen" efter en totalt misslyckad förlossning, där barnet dog och Mamman höll på att göra det! I det "rättsliga efterspelet" så framkom det svart på vitt att ingen hade lyssnat på paret till barnet, inte någon gång. I alla vårdkontakter så hade man i princip svarat!
"- Ta´t lugnt vi är proffs!"
Paret jag hjälpte fick rätt, men vad spelar det för roll, när de mist ett barn! Ännu värre är att på detta sjukhus så händer det fortfarande, visst det finns ett "mått av mänsklig faktor" i det mesta som inte fungerar, men när ABSOLUT ingen lyssnar, vad gör du/man då?
Jag och Min Fru hamnade i en sådan situation för några veckor sedan, skriver inte mer om det nu, det ska få sina "konsekvenser" det med, var så säker. I vårt fall så finns det viss "problematik" i det hela, "vårdgivaren" i detta fall saknar allt sunt förnuft!
Fast just pga avsaknaden av "sunt förnuft" så kan vi i detta fall dra lite nytta av det hela, helt galet, jag vet! Säger som jag alltid brukar säga! "-Världen är galen, men det var inte jag som började!"
Vid datorn som vanligt UlvRöde alias Peter Olofsson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar