"Ska vi prata allvar så är det nu!"

Hoppas att det här inte blir ett allför konstigt och osammanhängande inlägg! Det kommer att handla om döden och jag skriver inte att, sluta läs här om du är känslig. Kanske är det just du som är känslig som ska läsa det här!

Först vill jag ge en liten "inledning" till detta inlägg. För någon vecka sedan var jag med om något mycket annorlunda, vad det var jag var med om kan jag inte riktigt ge svaret på och tänker inte heller här utröna vad det var jag var med om. Händelsen gjorde jag då ett inlägg om (finns det spöken) och idag följde jag upp med ett nytt inlägg i samma fråga. Samtidigt så gjorde jag en liten "uppföljning" över det som hänt, jag är nyfiken av mig och vill ha svar. Dagens inlägg blev känsligare än vad jag trodde, inte för mig, men för många andra, trots att det bara låg ute på bloggen i några timmar så han jag få många kommentarer, men framför allt så har jag fått mail i massor idag. Inlägget i sig var självklart intressant, men det riktigt intressanta är "vilken" knapp som trycktes in i och med det inlägget. Vet inte vad vi ska kalla "Knappen", men enklast vore att kalla den för "Dödenknappen"!

Jag är själv just nu djävligt trött och sliten och det har sina orsaker, men jag är långt ifrån döende så det kommer bli många, långa och jobbiga inlägg har i framtiden.

Alltså börjar jag med slutet, döden alltså! De som följ den här bloggen vet att jag håller på att starta upp en slags ny "Patientförening" jag är inte nöjd med hur de stora föreningarna arbetar, varken utåt eller med de medlemmar som de hävdar att de förträder. Självklart så var och är huvudinriktningen Fysisk Smärta, för det är den "problematiken" vi har i den här familjen och på det sättet är jag självklart mig närmast! Senaste halvåret har det kommit att handla mer och mer om döden och om vård i livets slutskede. Många har kontaktat mig via mail och frågat om jag känner någon i deras situation som de kan få kontakt med, så nu har Jernsaxenbloggen blivit något slags kontaktförmedling för svårt sjuka, ja inte själva bloggen utan det som den "symboliserar". Många långa och sorgliga mail har det blivit den sista tiden och det tar på krafterna, det gör det, men så måste det också vara. Varför gör jag det då, vad är jag för slags martyr då?

Ingen, utan bara en helt vanlig människa som tröttnat på all djävla ytlighet och skitsnack.

Under två års tid var jag själv mycket sjuk i Neuroborrelia, jag lovar inte någon djävla stans hade jag att vända mig till, visserligen fick jag någon slags sjukvård, jag hade dessutom turen att bli sjukskriven innan man började jaga "sjuka människor" med blåslampa, men sjukdomen hade sitt pris, jag blev av med jobbet, ett jobb som jag trivdes med och skött exemplariskt i 17 år.

Självklart så finns det en massa omständigheter kring detta, men det är redan långt för att vara ett inlägg. Ja åter, varför gör man det, alltså tar så mycket av sin egen tid och kraft så man blir alldeles slut. Jo, för vad ska man annars tro på, gör jag det, så kanske det innebär att det finns andra människor som också bryr sig om sina medmänniskor. Kan vara jag nästa gång som behöver en medmänniska eller du! Människor är också härliga, se på alla underbara "bloggar" som finns! Uppriktig sagt så skulle jag kunna sitta och skriva här hela natten vad jag tycker det innebär att var "människa", men ett tips är att leta upp "just den där bloggen som kanske inte är så välskriven, men att det verkar finnas en människa bakom som behöver ett par ord", jag kan säga att jag vet att det betyder mycket.

Vill avslutningsvis säga att jag inte är övertygad på något sett att det finns "andar eller spöken" men jag tänker inte förringa de "upplevelser" jag haft. Visst kan min hjärna i nuläget då jag haft kontakt med några personer som dött (kontakt med dem medans de levde alltså) det senaste halvåret, bli påverkad på något sett, kanske blivit känsligare vad vet jag!

Ja, hoppas detta inlägg inte blev allt för osammanhängande, vill förmedla mer en känsla än ord!

Håll dessutom med om att det vore djäkligt mysigt om det fanns andar och spöken, för då vore man aldrig ensam och ensam ska man aldrig vara det mår ingen bra av, jag vet!

Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!

PS: Du är ju nu på Oumberligating Bloggen och vad är inte mer Oumberligt en just en Mumie!

Fick faktiskt en "mumiehand" en riktig alltså, som någon "prylnisse" tagit med sig hem på 1800-talet ifrån Egypten Min Fru sa absolut nej, den kommer inte in i vårt hem! Aldrig över min "döda kropp" sa hon t o m (vilket knäppt uttryck när det gäller en mumiehand, hon är lite "gullig" hon min Fru). Ja, den kom aldrig in i vårat hem heller, okej en natt fick den ligga i handsfacket i bilen, det var inte så lätt att bli av med den. Etiska, moraliska regler fick mig att inte slänga den i soporna iallafall, kyrkan ville inte ta emot den och inte heller något museum heller, fanns visst någon risk för spridning av kvalster då, till slut hittade jag en privat seriös (!) samlare! Nej nu måste jag verkligen sluta!

Mumiebilder finner du på den här länken, om du är lagd åt det hållet!