En Oumbärlig sanning om missbruk och Oumbärligating!

Om du bara vill njuta av ett helt Oumberligt ting, i detta fall en sockerskål i silver gjord av mästaren P:F Palmgren i Stockholm 1855. Den är 28 cm hög och väger 840 gram och slutpriset blev 4.500:- kronor, utropet var satt till C.a 2000-3000. Inropad på Uppsala Auktionsverk, där också den högupplösta bilden kommer ifrån, klicka på den för forstoring! Då stannar du här men är du nyfiken på missbruk så läser du vidare, kan säga först att det här inlägget är en direkt fortsättning på inlägget nedan.

Ja, vad ska jag nu avslöja för hemsk sanning om mig själv då! Börjar så här! Hej Peter Olofsson heter jag och är missbrukare, sockermissbrukare (är också säsongsbunden missbrukare Cloettas skumtomtar är nu slut och har avlösts av semlor) av stora mått, har alltid gillat sött av alla dess slag, när jag var liten så var det riktiga sockerbitar som gjorde att den rätta "kicken" infann sig, numera kan det vara lite av allt möjligt gott.

Att gilla något i överdåd behöver i sig inte vara ett problem, men när det uppkommer problem kring konsumerandet då måste man erkänna för sig själv, att nu är jag "fast" och att det gått lite "överstyr" för mig uppenbarade sig för några veckor sedan. Det jag nu ska berätta är även den berättelsen som jag talade om för Damen i inlägget nedan!

Vaknade för några veckor sedan arg som f-n! Som den gamla "silverrygg" som jag håller på att förvandlas till så är det ingen nyhet varken för mig eller för min omgivning. Medicinen heter "socker", sagt och gjort, upp ur sängen och på med "tehurran", starkt ska det vara, dricker bara te på mornarna, dukar upp grovt bröd,ost,tomat och gurka. (Liten parentes nu, att vara "sockermissbrukare" innebär inte att man inte äter nyttigt för övrigt för det har jag alltid gjort)

Att jag dessutom är tung "antiksockerskålmissbrukarsamlare" är ingen nyhet heller för min omgivning (Parentes igen, det är så man känner igen en missbrukare, spelar ingen roll om det är vin, whiskey eller sockerskålar i silver, man "snobbar" till och på så vis så "friserar och kultiverar" man sitt missbruk") ja, till saken, min favorit sockerskål, tom, ingen panik, det finns flera, paniken börjar sprida sig, går igenom skål efter skål, inte en sockerbit, inte ens strösocker.

Nu är det riktigt illa, vad i h-e, min dotter bakar alltid så klart att det finns åtminstone florsocker eller pärlsocker (nu ser ni hur illa det är, precis som en alkoholist dricker parfym, så äckligt är det med florsocker till teét) inte ens det fanns att tillgå. Nu är jag i riktigt upplösningstillstånd, men nöden är uppfiningarnas moder, jag tar bilen till den nattöppna Statoil macken!, men hittar inte nyckeln, min son brukar ibland glömma att hänga upp den så den kanske ligger i någon ficka, men inte. Nu vill jag berätta något fint om mig själv, särskilt för er som tror att jag nu ger mig på min "Lilla son" på nästan två meter, det gör jag inte, jag är en mycket omtänksam och god far och dessutom djäkligt sportig(ler). Jag tar cykeln Statoil helt enkelt, det är inte så långt bara några kilometer.

I horisonten ser jag det orange/blåa ljuset från Statoilskylten lysa i mörkret, men det ser lite "konstigt" ut. Mycket riktigt det är "stängt" någon rånare var tvungen att just denna natt råna just den här Statoilmacken av alla. Får inte gå in enligt polisen utanför, kör alla kända "missbrukarlögner jag kan", hör mig själv säga: "-Jag är diabetiker och behöver snabbt något sött, så jag ska bara gå in och köpa lite sockerbitar"! Okej, jag ljuger inget bra, det insåg både Polismannen och jag med han var trevlig i alla fall och frågade om jag ville ha ett tuggimmi!!!???

Ångesten och paniken har ett järngrepp om hjärtat, men så, ja just det, men så. så blir himmeln lite ljusare och kanske hörs en liten vårfågel sjunga i bakgrunden i vintermörkret.

En tänkbar lösning börjar ta form, att ringa på en granne aldrig klockan fem på morgonen och avslöja det grannarna visserligen vet, att det bor granne med en galning, det gör jag inte!

Är inte bara lite, skrävlig och otrevlig, lite skrytsam är jag också, så nu måste jag nämna Ingeborg- ja, ni vet vårt "skepp" dvs Husbilen igen! Tog inte jag en hel näve med portionssocker på McDonalds i Frankrike i somras? (ja, jag vet, McDonalds i Frankrike vad är det här för människa egentligen, fast det är en annan historia). De måste ligga kvar i bilen i någon låda, bilen är visserligen noga städad efter den långsemestern, men jag slänger aldrig en sockerförpackning det ska gudarna veta. Sagt och gjort "jonnade" hem fort som sjutton, in och hämtade nycklarna till husbilen, sedan iväg i motsatt riktning till husbilsparkeringen, med skakade händer låste jag upp bilen,OOOOIIIIIIIIIIIIII, skit också, glömde "larma av". Hej alla grannar, det är bara Peter här ute som kom på att han glömt ett par trumpor i bilen! Sockerpåsarna låg iallafall där, lycka!

Hem och koka nytt te, öppnar med stadig hand den ena portionspåsen med socker, lutar huvudet bakåt, fuller munnen med de vita kristallerna, sedan en djup klunk starkt och varmt te, gud är god, snart så infinner sig lugnet i min oroliga själ. Då uppenbarar sig den hemska sanning som jag visserligen anat men nu kan jag inte längre ljuga för mig själv, JAG ÄR FAST!

Ja, det här blev någon slags "en sockermissbrukares bekännelser" men så är det, har du några tips och ideér så skriv gärna till mig Tack för att du orkade läsa och ha en fin söndag säger Oumberlige Peter som är lite extra söt idag då jag ännu en gång lurat mig själv genom att köpa rårörsocker (lite nyttigare) som jag ätit till frukosten idag!