"Va i helsike...........!"

Ja, va i helsike är det här, en lurvig lönnfet karl? Ja, så illa är det faktiskt! Nja.....kanske inte?

När jag just avslutat inlägget nedan så begav jag mig in på min Kära Hustrus blogg, Pockethexorna, en blogg om pocketböcker och en hel del fotografier!

Till min stora fasa så ser jag att hon publicerat bilden på mig ovan under "Tisdags Temat Husdjur"! Var det egentligen så snällt, ge Er genast in och på hennes blogg och skäll på henne!

Fast jag tror inte bilden fungerade så bra, hon brukar få en massa kommentarer annars!

Egentligen så blev jag sur, lite kommentarer kunde väl hon fått, typ som:

"Oj vilken lurvig gullig nallebjörn du har i soffan då!" eller bara ett enkelt, "grrrrrrrrrr", ja som sagt de kommentarerna uteblev helt klart! (ler)

Skämt och sido, jag vill berätta lite om och kring bilden, det är viktigt tycker jag, det finns mycket glädje men även en hel del besvikelse kring den!

Min Fru i bloggen kallad "Lilla Frun" fick för 16 år sedan då hon födde vårat 3 barn någon slags hormonstörning (Forskarna tvistar fortfarande) som gjorde att allt brosk i ländrygg och bäcken i princip försvann/upplöstes, egentligen en svårare form av foglossning eller bäckenbotten uppluckring som det även kallas!

Hon blev så dålig att hon inte alls kunde gå, opererades ett flertal gånger, steloperationer, fick bl a bo på servicehus en tid, då det var omöjligt för mig att vårda henne i hemmet, då jag hade tre små barn att ta hand om, två pojkar 4 och 2 år gamla samt lilla Dottern 6 månader!

Lilla Frun blev bättre och började kunna gå ordentligt efter några år med kryckor och gåbord som hon fortfarande måste använda! Jag jobbade dessutom full tid för att få ekonomin att fungera, jag byggde upp ett djäkla nätverk med dagispersonal och andra föräldrar (Mammor) så jag fick det att fungera ganska väl måste jag säga så här med facit i handen. Nu är ju fragglarna 20, 18 och 16 år och djäkligt självgående individer, de tar väl hand om varandra också måste jag säga!

Fast nu skiter vi i "oss" ett tag, vi fick trots allt fina och bra barnår trots det "stök" som då och då drabbade min Lilla Fru, hon får ett slags smärtskov som gör att det blir akutambulans och inläggning på sjukhus någon gång per år.

Sedan hade jag "turen" att sommaren för snart fyra år sedan drabbas av fästingburen neuroborrelia och blev svårt sjuk, det tog tre år att bli helt frisk. Jag var sjukskriven i cirka 1,5 år och under den tiden så låg jag och Lilla Frun till sängs stor del av tiden. Vi mådde skit bägge två, för livet blev även extra komplicerat för min Lilla Fru när även jag hade balans och gångsvårigheter. Fast i alt elände så hade vi det faktiskt riktigt mysigt med varandra, böcker lästes i hundratal, likaså film i massor, vi såg till att vi fick i oss våra mediciner och hjälptes åt så gott det gick att göra lite lättare mat, det tunga lasset fick våra barn dra, men de gjorde de med bravur!

Jag tänker inte gå in här på hur "Myndighets Sverige" fungerade för oss under den här perioden, då vill jag bara "döda", jag lovar, killen med motorsågen nedan är rena Jultomten jämfört med mig och vilka känslor som dyker upp vid tanken på sjukvård, försäkringskassa osv! Min arbetsgivare var det enda som i praktiken fungerade, att ha en person anställd som mig i omstruktureringstider är inte lätt, så vi gjorde en underbar deal, jag fick valfri utbildning betald under ett års tid, sedan gjorde vi en sk "frivillighetslösning", den var bra för mig eknomiskt, inte som att jobba inte, men det gjorde att jag hade möjlighet att vara hemma längre och bli frisk, tre djävla år tog det, en millimeterstor stor fästingnymf och en man på 105 kilo vibrerande hane går i "däck" i tre år!

Lilla Frun hade dessutom en sämre period i sitt liv i samband med min sjukdom, hon fick ju ibland kanske göra för mycket, så hon hamnade under två längre perioder på sjukhus där hon fick Morfindropp emot sina smärtor, eftersom hennes kropp utvecklat en form av "kronisk smärtöverkänslighet", sedan blev det rehabhem i några månader!

Såhär kan vi inte ha det blev tanken hos oss! Vi har inte kunnat göra några längre resor under barnens uppväxt tid och allt har varit beroende på hur min Lilla Fru mått!

Lilla Frun började för första gången också "tappa gnistan" då 13 års sjukdom tär även på den "starke" för stark är hon det Lilla Livet!

Så med hjälp av försäkringspengar från min sjukförsäkring och ett djäklig fett banklån så inhandlades det en Husbil, Lilla Frun ska till Medelhavet, sagt och gjort!

Därav den lite mosiga, trötta och uppgivna blicken på bilden! Sträckkörning ner till Medelhavet är inte riktigt att rekommendera, särskilt inte då man som jag då varit sjuk i 2 år.

Men det blev i vilket fall som helst helt underbara sommarmånader med allt vad en härlig utlandsvistelse innebär! Jag vill gärna lyfta fram sådant som är positivt och det som är bra med att ha handikapptillstånd som min Fru har (internationellt giltigt) är att man får stå utan tidsbegränsning i de flesta Medelhavsländer vid havet. Respek en för handikapp som sådant är mycket större på många håll än vad det är i Sverige!

Så fönstret stod ständigt på vid gavel och Medelhavsvindarna smekte dygnet runt Lilla Frun som sakteliga fylldes med liv och kraft igen.

Ja, personligen då, hmmmmm.......som synes så blev jag lite småfet av medicinerna som jag åt mot mina borreliabesvär, så det kändes mest lite svettigt, men inte fan klagar jag inte!

Nu ska fläsket bort, Beach 2010 är det som gäller...hmmm...kanske 2011, semlorna har ju kommit nu! (ler)

Långt det här, hoppas du hänger med till slutet!

Nu kommer jag till den stora "besvikelsen", vi hade en underbar tid och jag samlade på mig massvis med information om allt som rör "handikapptillgänglighet" genom hela Europa, Paris och ner till Medelhavet!

Idén var att när vi kom hem att vi skulle börja arrangera resor med Husbilar för handikappade som precis som min Fru behöver ligga vid transport till stora delar. Husbilen gör ju även resan bekvämare på andra sett vid sjukdom. Jag kontaktade alla stora Handikappförbund, jag tror fasiken de är mer byråkratiska än hela "Myndighets Sverige" tillsammans så där gick jag "bet"!

Avtal slöts med Campingplatser i Frankrike, två Husbilsföretag ställer upp med bilar till självkostnadspris, förare ordnade jag till bilarna, plus några tjejer som reseledare med egna mindre handikapp som benproteser och liknande! Kontaktade Försäkringskassan och de gillade faktiskt iden, de finns ganska många precis som min Fru som inte kan flyga pågrund av smärt och tryck problematik.

Jag startade också upp bloggen http://www.jernsaxen.blogspot.com/ och idén fick mycket god respons.

Sedan blev det tvärstopp.

Jag vet var problematiken ligger, man mår inte bra av att vara sjuk länge (ler), men jag lovar att om man tvingar sig lite mer än vad man tror sig orka, så kan det många gånger bli mycket mycket bättre! Sedan ska man självfallet vara fler tillsammans, de finns de som tror att de mår bra när de är ensamma............säger bara...lycka till!

Nu verkar det som vi blir en massa "friska" människor som "husbilar" iväg tillsammans, jättetrevligt, men så var inte tanken!

Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!

PS: Här om kvällen så var det en "ståuppare" som drev friskt med oss "Bloggare", jag vill nog säga att jag är djäkligt tolerant och har många typer av humor, men i det här fallet så tryckte han på fel knapp och hade jag suttit i publiken så hade det blivit bråk!

Han tyckte bloggarna bara skrek: "Se på mig"..."se på mig", kanske han hade missat att läsa de bloggar jag läser eller det jag skriver......det kanske finns människor som vill "göra skillnad", bloggen är kanske en bra början! Eller som i mitt fall dessutom träna upp finmotoriken i fingrarna och hålla igång hjärnan efter att inte i princip kunnat skriva ordentligt under några års tid! Nu går det djäkligt fort och smidigt, därav alla långa inlägg och kommentarer!

Vid datorn i "Bloggenstidevarv" Peter Olofsson!