onsdag 10 februari 2010

"Va i helsike...........!"


Ja, va i helsike är det här, en lurvig lönnfet karl? Ja, så illa är det faktiskt! Nja.....kanske inte?
När jag just avslutat inlägget nedan så begav jag mig in på min Kära Hustrus blogg, Pockethexorna, en blogg om pocketböcker och en hel del fotografier!
Till min stora fasa så ser jag att hon publicerat bilden på mig ovan under "Tisdags Temat Husdjur"! Var det egentligen så snällt, ge Er genast in och på hennes blogg och skäll på henne!
Fast jag tror inte bilden fungerade så bra, hon brukar få en massa kommentarer annars!
Egentligen så blev jag sur, lite kommentarer kunde väl hon fått, typ som:
"Oj vilken lurvig gullig nallebjörn du har i soffan då!" eller bara ett enkelt, "grrrrrrrrrr", ja som sagt de kommentarerna uteblev helt klart! (ler)
Skämt och sido, jag vill berätta lite om och kring bilden, det är viktigt tycker jag, det finns mycket glädje men även en hel del besvikelse kring den!
Min Fru i bloggen kallad "Lilla Frun" fick för 16 år sedan då hon födde vårat 3 barn någon slags hormonstörning (Forskarna tvistar fortfarande) som gjorde att allt brosk i ländrygg och bäcken i princip försvann/upplöstes, egentligen en svårare form av foglossning eller bäckenbotten uppluckring som det även kallas!
Hon blev så dålig att hon inte alls kunde gå, opererades ett flertal gånger, steloperationer, fick bl a bo på servicehus en tid, då det var omöjligt för mig att vårda henne i hemmet, då jag hade tre små barn att ta hand om, två pojkar 4 och 2 år gamla samt lilla Dottern 6 månader!
Lilla Frun blev bättre och började kunna gå ordentligt efter några år med kryckor och gåbord som hon fortfarande måste använda! Jag jobbade dessutom full tid för att få ekonomin att fungera, jag byggde upp ett djäkla nätverk med dagispersonal och andra föräldrar (Mammor) så jag fick det att fungera ganska väl måste jag säga så här med facit i handen. Nu är ju fragglarna 20, 18 och 16 år och djäkligt självgående individer, de tar väl hand om varandra också måste jag säga!
Fast nu skiter vi i "oss" ett tag, vi fick trots allt fina och bra barnår trots det "stök" som då och då drabbade min Lilla Fru, hon får ett slags smärtskov som gör att det blir akutambulans och inläggning på sjukhus någon gång per år.
Sedan hade jag "turen" att sommaren för snart fyra år sedan drabbas av fästingburen neuroborrelia och blev svårt sjuk, det tog tre år att bli helt frisk. Jag var sjukskriven i cirka 1,5 år och under den tiden så låg jag och Lilla Frun till sängs stor del av tiden. Vi mådde skit bägge två, för livet blev även extra komplicerat för min Lilla Fru när även jag hade balans och gångsvårigheter. Fast i alt elände så hade vi det faktiskt riktigt mysigt med varandra, böcker lästes i hundratal, likaså film i massor, vi såg till att vi fick i oss våra mediciner och hjälptes åt så gott det gick att göra lite lättare mat, det tunga lasset fick våra barn dra, men de gjorde de med bravur!
Jag tänker inte gå in här på hur "Myndighets Sverige" fungerade för oss under den här perioden, då vill jag bara "döda", jag lovar, killen med motorsågen nedan är rena Jultomten jämfört med mig och vilka känslor som dyker upp vid tanken på sjukvård, försäkringskassa osv! Min arbetsgivare var det enda som i praktiken fungerade, att ha en person anställd som mig i omstruktureringstider är inte lätt, så vi gjorde en underbar deal, jag fick valfri utbildning betald under ett års tid, sedan gjorde vi en sk "frivillighetslösning", den var bra för mig eknomiskt, inte som att jobba inte, men det gjorde att jag hade möjlighet att vara hemma längre och bli frisk, tre djävla år tog det, en millimeterstor stor fästingnymf och en man på 105 kilo vibrerande hane går i "däck" i tre år!
Lilla Frun hade dessutom en sämre period i sitt liv i samband med min sjukdom, hon fick ju ibland kanske göra för mycket, så hon hamnade under två längre perioder på sjukhus där hon fick Morfindropp emot sina smärtor, eftersom hennes kropp utvecklat en form av "kronisk smärtöverkänslighet", sedan blev det rehabhem i några månader!
Såhär kan vi inte ha det blev tanken hos oss! Vi har inte kunnat göra några längre resor under barnens uppväxt tid och allt har varit beroende på hur min Lilla Fru mått!
Lilla Frun började för första gången också "tappa gnistan" då 13 års sjukdom tär även på den "starke" för stark är hon det Lilla Livet!
Så med hjälp av försäkringspengar från min sjukförsäkring och ett djäklig fett banklån så inhandlades det en Husbil, Lilla Frun ska till Medelhavet, sagt och gjort!
Därav den lite mosiga, trötta och uppgivna blicken på bilden! Sträckkörning ner till Medelhavet är inte riktigt att rekommendera, särskilt inte då man som jag då varit sjuk i 2 år.
Men det blev i vilket fall som helst helt underbara sommarmånader med allt vad en härlig utlandsvistelse innebär! Jag vill gärna lyfta fram sådant som är positivt och det som är bra med att ha handikapptillstånd som min Fru har (internationellt giltigt) är att man får stå utan tidsbegränsning i de flesta Medelhavsländer vid havet. Respek en för handikapp som sådant är mycket större på många håll än vad det är i Sverige!
Så fönstret stod ständigt på vid gavel och Medelhavsvindarna smekte dygnet runt Lilla Frun som sakteliga fylldes med liv och kraft igen.
Ja, personligen då, hmmmmm.......som synes så blev jag lite småfet av medicinerna som jag åt mot mina borreliabesvär, så det kändes mest lite svettigt, men inte fan klagar jag inte!
Nu ska fläsket bort, Beach 2010 är det som gäller...hmmm...kanske 2011, semlorna har ju kommit nu! (ler)
Långt det här, hoppas du hänger med till slutet!
Nu kommer jag till den stora "besvikelsen", vi hade en underbar tid och jag samlade på mig massvis med information om allt som rör "handikapptillgänglighet" genom hela Europa, Paris och ner till Medelhavet!
Idén var att när vi kom hem att vi skulle börja arrangera resor med Husbilar för handikappade som precis som min Fru behöver ligga vid transport till stora delar. Husbilen gör ju även resan bekvämare på andra sett vid sjukdom. Jag kontaktade alla stora Handikappförbund, jag tror fasiken de är mer byråkratiska än hela "Myndighets Sverige" tillsammans så där gick jag "bet"!
Avtal slöts med Campingplatser i Frankrike, två Husbilsföretag ställer upp med bilar till självkostnadspris, förare ordnade jag till bilarna, plus några tjejer som reseledare med egna mindre handikapp som benproteser och liknande! Kontaktade Försäkringskassan och de gillade faktiskt iden, de finns ganska många precis som min Fru som inte kan flyga pågrund av smärt och tryck problematik.
Jag startade också upp bloggen http://www.jernsaxen.blogspot.com/ och idén fick mycket god respons.
Sedan blev det tvärstopp.
Jag vet var problematiken ligger, man mår inte bra av att vara sjuk länge (ler), men jag lovar att om man tvingar sig lite mer än vad man tror sig orka, så kan det många gånger bli mycket mycket bättre! Sedan ska man självfallet vara fler tillsammans, de finns de som tror att de mår bra när de är ensamma............säger bara...lycka till!
Nu verkar det som vi blir en massa "friska" människor som "husbilar" iväg tillsammans, jättetrevligt, men så var inte tanken!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!
PS: Här om kvällen så var det en "ståuppare" som drev friskt med oss "Bloggare", jag vill nog säga att jag är djäkligt tolerant och har många typer av humor, men i det här fallet så tryckte han på fel knapp och hade jag suttit i publiken så hade det blivit bråk!
Han tyckte bloggarna bara skrek: "Se på mig"..."se på mig", kanske han hade missat att läsa de bloggar jag läser eller det jag skriver......det kanske finns människor som vill "göra skillnad", bloggen är kanske en bra början! Eller som i mitt fall dessutom träna upp finmotoriken i fingrarna och hålla igång hjärnan efter att inte i princip kunnat skriva ordentligt under några års tid! Nu går det djäkligt fort och smidigt, därav alla långa inlägg och kommentarer!
Vid datorn i "Bloggenstidevarv" Peter Olofsson!

8 kommentarer:

Alfahannen sa...

Det är detta som är grejen med dig, käre vän.

Du kastar dig mellan lättsamheter och djupaste allvar lika lätt som en gasell hoppar över en tändsticksask.

Jag vet verkligen inte många som kommer i närheten av din energi, Peter.

Och din energi smittar av sig, förstår du, det är det bästa av allt.

Du och din hustru har ju verkligen upplevt och genomlidit mer än de flesta, och gör ju så fortfarande.

Men det blir aldrig jobbigt att läsa det du skriver om det, just för att du har en sådan makalös spontanitet i ditt skrivande, orden bara bubblar ur dig! Själv kan jag sitta och fundera länge över någon putslustig formulering jag försöker få till, du bara skriver....och skriver....och skriver....helt rätt!

Jag är glad att jag lärt känna dig (ja, i alla fall bloggledes), och jag tänker hålla koll på dig framöver också *ler*.

PS.
Den eländiga frisiskan fick stanna en natt till i källaren eftersom hon vägrade laga oljebollar till mig.

Västergötskan sa...

Det är sjukt hur svårt det ska vara att få bra bemötande och vård i Sverige! Man blir bara förbannad när man läser sån här berättelser (och andras också för den delen).


Nej, ingen redigering på det här inlägget tack. Då hade jag inte varit färdig förrän imorgon kväll! Hi hi! ;-)

Tantans sa...

Jäklar vad bra skrivet Peter..och visst är du lite lönnfet men vad faen jag är inte heller perfekt så det var kul med en avslappad bild på dig...:-))))
Så var dte den här resan så himla bra för lilla Frun...tur att det är dig som är hennes andra hälft annars kanske hon fått bo på servishus resten av livet...bra på dig...
Tack för att du kollade in hos mig och lämnade en kommentar...det blir jag glad av ...kram på dig...

Viveka i Bläckhornet sa...

Hej Vännen!

Man kan faktiskt tro att det är min man som sitter där och njuter...haha.
För visst är det en öl du håller i handen? Ja allt stämde så bra utom glasögonen.

Jag vet ju att ni haft en jobbig tid bakom er och tufft av dig att berätta. Det stärker nog många som har det tungt med myndigheter och liknande. Det är ju inte klokt att de kan få hålla på att sänka folk på det viset. Tänk alla som inte orkar kämpa...hua!

Mycket fint gjort av dig att fixa så frugan också kan njuta av medelhavet. Ta mig och mannen med nästa gång så kan maken fixa käket åt er. Kock som han är (ler).
Jag kan fixa drinken och smörja ryggen på er när ni solar...haha.

Kram Viveka

Country Antiques sa...

Jag läser gärna dina långa, välskrivna och intressanta inlägg. Det märks när du skriver att både du och din fru är två själar med många bra idéer och stor handlingskraft. Underbart, jag älskar sånt! Inspirerande!

Jag är inne på min första vecka på en ny kurs. Detta efter att under en långt tid, 8 år, ha gjort allt i min egen takt. Jag känner att jag är lite ovan och nu ska jag göra en värmeflaska, sätta i öronpropparna och sova en riktigt skön sömn. Jag önskar dig och lilla frun detsamma.

Kram, Matilda

Elle sa...

Har hittat hit och uppskattar dina inlägg väldigt mycket, som fått mig att le (och gapskratta här för mig själv) mer än en gång. Härligt med människor som vågar vara sig själva och skriva vad de tycker och tänker. Jag älskar folk med en stor portion humor!!!
Bilden med grävmaskinen måste jag absolut visa min man när han kommer hem, han är själv grävmaskinist!

Tråkigt dock, att läsa om vad du och din fru har genomgått (genomgår...) Där är det nog viktigt att inte tappa humöret och humorn. Ni verkar vara starka människor!

Bor själv i ett rätt konservativt och byråkratiskt land (Tyskland) där det inte ens existerar födelsenummer... Läs gärna mitt inlägg "Golfrunda" från januari, så ser du hur vardagen kan vara här!
Hade även ett (par) samtal igår med min försäkringskassa här...som jag har problem med, men i en annan riktning. Jag försöker alltid att vara vänlig (trots allt) och komma med förslag och försöka hitta lösningar. Mitt lättsamma sätt fick personen plötsligt att säga "tja, humorn har du inte förlorat, trots allt"...och vi skojade lite tillsammans.
Nej, om jag förlorar den är det kört, då kan man ge upp! Det gäller att försöka se det positiva i allt negativa. Le och du får ett leende tillbaka!
Nä, nu börjar jag svamla här...smittar dina långa inlägg av sig eller? :D
En värmande kram till dig och din fru! Elle

Karins fotoblogg sa...

Är på språng nu så jag hinner inte skriva så mycket som jag skulle önska men vill ändå passa på och säga att jag beundrar dig och din fina fru!

Kram på er!

farmor ankus sa...

Hejsan.
Hopsan vad livet drabbar oss olika, vissa åker på en räkmacka hela livet och andra har det mer eller mindre ett litet hälvete.

Men jag gillar dina texter och att du har mycket humor kvar fast det är och har varit jobbigt för er.

Ja jag håller på att försöka få bort 10kg sedan jag sluta röka för ett årsedan, men det är inte så lätt.
Får se om man visar sig på starnde i sommar,(ler)
Ha nu en riktigt god dag
önskar