fredag 20 mars 2009

Ibland blir jag rädd för mig själv!


Ja, faktiskt ibland så blir jag rädd för mig själv, vad är det som händer? Vad pågår i min hjärna?
Hur ska det sluta? Finns Gud? Lever jag nästa år? Ja, sådana tunga tankar går jag och bär på mig i skrivandets stund! Orsaken, ja, jag vet inte hur det började, men det drog igång får någon timme sedan när min nya bloggvän, ja, vi kan kalla henne "Grodan", hon vill kanske inte bli länkad från detta inlägg till hela Svenska Dagbladets läsekrets. Nu vill jag inte anklaga henne, att det är hennes fel, men jag tror att det började med att jag läste hennes senaste inlägg.
Vet ni vad som fanns där då? Jo, en länk till Lasse Berghagen och sommaren! Jag gillar Lasse Berghagen det gör jag, det är nog en fin kille, men samtidigt så vill jag säga samma sak som jag senare skrev i hennes kommentarsfält. Lasse Berghagen är lite som en springande brinnande kanin, en blandning av lite otäckt och gulligt på en gång, eller som han säkert skulle uttryckt det själv, en blandning mellan sött och salt. Innan du nu slutar läsa vill jag tala om att Lasse Berghagen uppträde i Västerås Folket Park varje sommar, när jag var i 10 års åldern, på barnens Måndagsträff och jag var alltid där och sjöng Teddy björnen Fredriksson med tusen andra glass och saft kladdiga barn, så jag vill absolut inte dra någon skugga över den mannen. Jag skulle helt gratis kunna borsta av alla mjällen på hans blåkavaj utan att tveka.
Jo, till saken, det som hände med mig alldeles nyss var att jag började nynna på en låt, medans jag fyllde upp diskmaskinen, först hörde jag inte riktigt var det var, men helt plötsligt så kom det främmande ord ur min mun och jag började sjunga! Vet ni vad det var som jag sjöng, som fick mitt blod att isa och mitt ansiktsuttryck att stelna (ungefär som i det fåniga uttryck jag har i ansiktet på bilden i början på inlägget)Jo, text nedan:
"en papaya coconutoch en plats i solen
ja, det är allt som behövs för att tina en frusen själen papaya coconutlata dar vid poolen och kanske någon att hålla i handenräcker bra för mejen papaya coconuten plats i solen med dej kommer vintern så blir den långis och snö på samma gångdet är sommar nånannanstansså slit dej loss ge livet en chans du kan flyga åhå åhådu kan sväva åhå åhåbörja leva åhå åhå åhå åhå (refräng) kommer natten så blir den hetögon ser vad hjärtat vetljumma vindar och solvarm sandköp en biljett till drömmarnas land du kan flyga åhå åhådu kan sväva åhå åhåbörja leva åhå åhå åhå åhå"
Vad är det som händer i min frusna själ, är det kanske våren?
Vid datorn denna Fredag i kylans tid mars 2009 Peter Olofsson!
PS: Nedan en länk som vanligt till Svenska Dagbladets nätsidor, länken leder raka vägen till vårvärme, gräsbränder och ihopsopat grus! Klicka på:
Finns problematik med våren också, läs Anna Larsson på:

5 kommentarer:

Tojjan... sa...

Vilken syn, Berghagen som brinnande kanin! Kanske tur att han inte längre behöver leda allsången...

Jag brukar nynna på "Han tog av sig sin kavaj, sparka av sig båda skorna..." Vet inte varför, men den och den gamla klassikern "Det var dans bortåt vägen..." med Sven-Ingvars (text Fröding) sitter som berget i skallen när de väl poppat upp.

Skönt också att läsa att fler än jag grubblar på existentiella frågor. Bara man har vett att sluta emellanåt så att sanset stannar kvar!

Ha en god helg du med,
mvh en wicca på Västkusten ; )

RANA sa...

Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!

Ah, men jag vet precis vad du menar. Jag har redan bett gud och mina fem läsare (aj, där var jag riktigt kokett) om förlåtelse. Och då är jag ändå ateist. Jag var verkligen inte vid mina sinnens fulla bruk när jag la ut den där långa, blåkavajade människan på bloggen. Men är man labil, ledsen och full så blir det så där. Då känns han mer som sentimental trygghet än en brinnande kanin med haschhakan ur led. Och det känns ju bara så RÄTT ibland.

Och jag är inte ens bråkdel så kär i Berghagen som du. Ändå hamnade han där.

Länka på, din tok. Och tack.

/G

Vita Stunder sa...

Hehe.. Jag har faktiskt också en sån syn av Lasse Berghagen, lite som en brinnande duracell kanin som lockar in en i nån falsk trygghet av sött och salt ;)

Jag älskar havet - men njuter det helst utan Lasses sällskap!

Dock kan jag drabbas av exakt den sång som Tojjan skriver om: "Han tog av sig sin kavaj, sparka av sig båda skorna..."
Särskilt om jag diskar, och ibland - och DE DAGARNA är grymma, när jag just VAKNAT >.<
Leave me alone Lasse!

Varför detta händer händer vet jag inte..
Lasse kanske vill skänka mig lite extra trygghet?
Men han kunde väl göra det på lite mer kristliga tidpunkter!

Eller så är det ett ålders tecken - att snart är tiden kommen att köa utan för Skansen och böna och be för Lasses återkomst *ler*

Ha en fin helg du också!
/A

RANA sa...

Ah, man kommer inte undan honom. Även jag har myst till

ja, du skulle sett din mormor
hon var lika grann som du
när hon dansade en sommar
likadant som du gör nu-u-u
han tog av sig sin kavaj
sparka av sig båda skorna...


Man kommer inte undan.

Jävla kanin. Med haschhaka.

Willewira sa...

Ha ha ...

Det är helt klart våren!!

Vad annat kan man skylla på?

Kram
Willewira